Herr talman! Jag börjar med att säga att jag håller med om mycket i Ann-Sofie Alms ord om Ukraina. Jag minns också den bombnatt i Kiev som vi upplevde tillsammans och vet hur den påverkade mig själv som människa och också hur den hjälpte oss att få en förståelse för det ukrainska folkets lidande och för alla folk som lider av bomber och attacker.

Vi har en omfattande vapenhandel med Israel, och den tänkte jag ta upp. I den årliga skrivelse som vi behandlar i dag handlar det om att vi förra året exporterade för 21,4 miljoner kronor till Israel. Det inkluderar inte alla typer av export till Israel. Vi kan i betänkandet också lyfta fram export av en produkt som inte klassas som krigsmateriel, nämligen de rödpunktsikten som det svenska företaget Aimpoint exporterar genom en israelisk samarbetspart. Vi vet att de har kommit både den israeliska militären och bosättarrörelsen till del.

Till detta kommer också vapenimporten. Det har kommit uppgifter om att vi under det senaste decenniet har importerat för motsvarande närmare en halv miljard kronor från Israel. Nu har regeringen också beslutat om att teckna ett avtal gällande ledningssystem. Det är ett miljardavtal. Till detta kommer också att Israel deltar i en pågående upphandling av drönare, där det ännu inte är klart vem som får kontraktet. Vi har dessutom en militärattaché i Tel Aviv.

Gaza står fullständigt i lågor och ligger i förödelse. Barn dör varje dag. Det humanitära lidandet är enormt. Jag undrar vad regeringspartierna gör för att stoppa det indirekta stöd till Israels militär som denna export innebär. Jag undrar också, utifrån det resonemang som Ann-Sofie Alm för, hur alla de länder som vi exporterar till verkligen kan kallas för partner. Hon använder ju det ordet. När 37 procent av de länder vi exporterar till är icke-demokratier med demokratiska brister, är det verkligen rimligt att kalla dessa länder för våra partner i världen?