Herr talman! Vi behandlar här den allra första skrivelsen från regeringen om verksamheten i Nato. Det är på sätt och vis en historisk behandling eftersom det är första gången vi gör detta, men det är också ett uttryck för att riksdagen har insyn och inflytande över Natos arbete. Det här är ett sätt för oss att titta på vad man gjorde under förra året. Övriga uttryck är de föredragningar som vi har inför Natos toppmöten men också det arbete som bedrivs inom ramen för Natos parlamentariska församling, där Sverige har en delegation där alla partier är företrädda.
Jag ska inte fördjupa mig så mycket i förra årets verksamhet, utan jag tänkte ta tillfället i akt att blicka lite framåt. Innan jag gör det tänkte jag säga några ord om vår principiella hållning, och då får jag också anledning att blicka lite bakåt.
Sveriges inträde i Nato var ju ett historiskt steg på många sätt. Det hade föregåtts av 200 år av alliansfrihet, som också hade betytt 200 år av fred.
Jag menar att politiken under dessa år var mycket framgångsrik. När den inleddes en gång i början av 1800-talet var det ett uppbrott från tidigare århundradens stormaktsambitioner, då krigiska enväldiga kungar gång på gång drog in Sverige i fruktansvärda krig som drog enorm olycka över landet. På 1600-talet, till exempel, dog var tredje svensk man i krig.
Det där bröts i början av 1800-talet. Då bestämde sig Sverige för en annan linje. Vi bestämde oss för att vi inte skulle engagera oss i stormaktskrig på kontinenten. I stället skulle vi fokusera på vårt eget land, på att bygga vårt eget välstånd och på att hålla fredliga förhållanden och relationer med våra grannländer i så stor utsträckning som möjligt. I stället för att blicka avundsjukt på andra länder och försöka stjäla deras välstånd skulle vi skapa vårt eget. Det där var en väldigt framgångsrik politik. Den lade grunden för den mycket kraftfulla ekonomiska utveckling som Sverige sedan såg under 1800-talet och början på 1900-talet.
Alliansfriheten under de här 200 åren prövades emellertid hårt vid några tillfällen. Under första världskriget bedrev den tidens högerregering en politik som var väldigt tyskvänlig. Det ledde till att Sverige sattes i blockad, och vi fick hungersnöd i Sverige på grund av det. Men vi drogs inte in i kriget. Under andra världskriget fanns det också krafter, framför allt till höger, som ville att vi skulle gå med i kriget på Nazitysklands sida mot Sovjetunionen när Nazityskland angrep Sovjetunionen 1941. Överbefälhavaren var en av de krafterna. Det stoppades förstås av den svenska regeringen. Men med det sagt har det inte varit en odramatisk tid under alla de år vi haft alliansfrihet. Då och då har detta prövats.
Efter kriget, när Nato bildades och Norge och Danmark gick med i Nato, beslutade Sverige att fortsätta med den alliansfria politiken. Det var bland annat med hänsyn till Finland, som annars hade klämts mellan Nato å ena sidan och Stalins mycket aggressiva Sovjetunionen å andra sidan. Den hållning som vi då lade fast, och som vi sedan hade under nästan 75 års tid, bidrog enligt min uppfattning till avspänning i vår del av världen.
År 2022 förändrades allt. Det berodde förstås på Rysslands angrepp på Ukraina men också i stor utsträckning på Finlands beslut att gå med i Nato. Sverige hamnade i ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Att Sverige skulle vara det enda nordiska land som stod utanför Nato i den situationen, i det allvarliga läget, var helt enkelt inte längre ett alternativ. Därför ansökte den socialdemokratiska regeringen om svenskt Natomedlemskap på våren 2022, och här är vi alltså nu. Jag menar att det var det enda kloka att göra. Sverige i Nato gör Nato starkare och Sverige tryggare.
För att blicka framåt nu när vi är med i Nato kan man ställa sig frågan: Vad ska vi göra nu med den organisation som vi nu är med i? Ja, vi ska göra som Sverige alltid har gjort i alla internationella organisationer som vi har gått med i – det må vara FN, Europarådet eller EU, och nu är det Nato: Vi ska med liv och lust bidra med allt det vi kan bidra med, i konstruktiv anda, för att tillsammans med andra göra organisationen starkare.
Det som omedelbart ligger framför oss är att bidra tillsammans med de andra nordiska länderna, med de baltiska staterna och med Polen och Tyskland till ett allt djupare försvarssamarbete kring Östersjön så att detta försvarssamarbete blir så gott som sömlöst – ett gemensamt försvar så starkt och så samövat att ingen ens ska komma på tanken att våga ge sig på oss. Det är det som nu pågår i full fart, inte bara i Sverige utan också i övriga länder runt Östersjön. Det kräver förstås upprustning.
Upprustningen inleddes redan under vår regeringsperiod, för tio år sedan, från 2015 och framåt. Sedan 2015 har försvarsutgifterna i det närmaste fördubblats.
Vi återinförde till exempel värnplikten, som den borgerliga regeringen tyvärr avskaffade 2010. Nu är den igång igen, och vi ser hur tusentals killar och tjejer återigen får värnpliktsutbildning i det svenska försvaret och en krigsplacering. Det är bra, men vi kommer att behöva göra mer där. Vi har nu 8 000 värnpliktiga. Det ska upp till 10 000 värnpliktiga år 2030 och 12 000 värnpliktiga år 2032. Vi socialdemokrater sätter siktet på att vi ska upp till 20 000 värnpliktiga.
Samtidigt planeras nya stora materielinköp. Vi har inget att skämmas för – tvärtom producerar vi mycket bra krigsmateriel i Sverige. Vi har ubåtar i världsklass. Vi har stridsflyg i världsklass. Vi har stridsvagnar i världsklass. Vi har själva mycket annan materiel. Vi har alltså mycket att bidra med när vi nu ansluter oss till försvarsalliansen.
Allt det här kommer förstås att kosta pengar. Det kan man inte blunda för. Då måste man ha en realistisk syn på hur det här ska finansieras. Man måste också ta ansvar för den långsiktiga finansieringen.
Vi kan inte göra som i USA, där man lånar upp alltihop. Den amerikanska statsskulden är nu 100 procent av bnp. Man har ett skenande budgetunderskott, och med de nya stora skattesänkningar som Trump har gått fram med exploderar underskottet ännu mer. I praktiken innebär det här att USA lånar upp pengar av bland annat Kina för att finansiera de offentliga utgifterna och därmed gör sig mer beroende av Kina – detta land som man annars betraktar som en konkurrent. Det är ingen långsiktig politik. Den beror på att amerikanska politiker helt enkelt inte orkar ta ut den skatt som man behöver ta ut för att kunna finansiera de offentliga utgifterna.
Så kan vi inte göra i Sverige. Också vi kommer naturligtvis att behöva låna pengar. Men vi socialdemokrater har föreslagit en särskild totalförsvarsfond för att finansiera nödvändiga investeringar i totalförsvaret, alltså inte bara det militära försvaret utan också sådant som sjukvård och infrastruktur – sådant som måste fungera om vi hamnar i ett mycket allvarligt läge. Vi kan till exempel inte ha en situation där sjukvården knappt fungerar i fredstid. Hur ska den då fungera vid höjd beredskap eller i krigstid? Här behövs alltså breda satsningar för att stärka välfärden. Stärker man välfärden, ja, då stärker man totalförsvaret. Och som sagt: En del pengar måste lånas upp. Men inte allt. Vi kan inte bara skicka notan till kommande generationer. Också vi som lever och arbetar nu måste vara beredda till uppoffringar, och då kommer man inte undan skattefrågan. Man kommer inte undan höjd skatt.
Det där är egentligen ganska naturligt. När vi rustade upp under första världskriget hade vi en särskild värnskatt som finansierade det, delvis. När vi rustade upp under andra världskriget hade vi också en särskild värnskatt som finansierade det, delvis. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att vi också den här gången ska ha en särskild skatt, en beredskapsskatt, för att delfinansiera försvarssatsningarna. Den menar vi ska tas ut på de högsta arbets- och kapitalinkomsterna. Vi tycker att det i stor utsträckning är en moralisk fråga om hur man fördelar de bördor som ligger framför oss.
Vi tycker att om man kan kräva att Sveriges ungdomar ska sätta av upp till ett år av sina liv för att göra värnplikt, ligga i tält i skogen, gräva värn, äta ur snuskburk och allt annat de gör – jag minns det väldigt väl – kan man väl rimligen också kräva att de som har de högsta inkomsterna ska bidra med några hundralappar till eller någon tusenlapp till i skatt. Är inte det rimligt?
För mig är det här en fråga om solidaritet, eller jag kanske ska säga patriotism i det här sammanhanget. Vi måste helt enkelt alla vara beredda att hjälpa till. De försvarsutgifter som vi nu står inför måste finansieras hållbart och rättvist, och de får inte tränga ut välfärden.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.