Herr talman! När Sverige var alliansfritt argumenterade man ofta för den svenska vapenexporten så här: För att kunna förse vårt eget försvar med vapen måste vi sprida ut kostnaderna för dessa vapen på andra länder. Det sades vara väldigt viktigt med en egen krigsmaterielproduktion, särskilt när man är alliansfri.

Sedan blev vi medlemmar i Nato, så nu måste vi ändra argumentationen för varför vi ska öka den svenska krigsmaterielexporten. Det handlar mer om att vi som en del av alliansen måste göra vår del. Vi måste bidra med krigsmateriel till övriga länder också.

I och med den ökade upprustningen i världen ser vi ytterligare möjligheter att stödja svensk vapenindustri genom att exportera ännu mer. Trots fulla orderböcker med flera år till leveranser och trots att investeringarna strömmat in till svenska och utländska vapenindustrier så att dessa företag nu går med stora vinster pratas det ändå ofta om att vi måste underlätta krigsmaterielexport.

Herr talman! Under 2024 var den största utländska köparen av svensk krigsmateriel Förenade Arabemiraten. Förenade Arabemiraten är en diktatur där det råder omfattande brister i efterlevnaden av grundläggande mänskliga rättigheter. Politiska partier är förbjudna. Endast utvalda medborgare får rösta i val, och all verkställande makt utgår från emirerna i de sju emiraten. Civila rättigheter som yttrandefrihet och mötesfrihet saknas, och lagstiftningen inskränker rättigheter för marginaliserade grupper, exempelvis kvinnor och hbtqi-personer.

Förutom att detta i sig borde diskvalificera Förenade Arabemiraten för krigsmaterielexport är det också ett land som brutit mot FN:s vapenembargo mot bland annat både Libyen och Sudan. I Sudan ser vi nu den största humanitära katastrofen i världen, med flera hundratusen döda och tiotals miljoner på flykt, varav runt 4 miljoner är barn.

Herr talman! Även Thailand är en stor mottagare av svensk krigsmateriel. Klassningen av Thailand har pendlat mellan diktatur och delvis fritt, men landet klassas numera som ofritt. Det visar på risken med att exportera vapen till länder med sköra regimer. En regim kan snabbt vända från att ses som något problematisk till att sedan bli en färdigutvecklad diktatur.

Därför är all export till icke-demokratier, även till dem som befinner sig i gråzonen, problematisk, särskilt när kontrakt och följdleveranser ofta pågår i decennier och vapen kan användas under mycket lång tid.

Den andel av den svenska krigsmaterielexporten som går till odemokratiska stater har ökat sedan lagen skärptes 2018. Det är ett tydligt misslyckande. Ett problem är nämligen att demokratikriteriet inte gäller följdleveranser. Enligt Inspektionen för strategiska produkter, ISP, kan dessa leveranser pågå i flera decennier. Det nyligen införda demokratikriteriet verkar därmed ha blivit tandlöst.

Herr talman! Sedan har vi exporten till Israel, som flera ledamöter redan har tagit upp. Sett till storlek är det fortfarande små volymer jämfört med övrig export från Sverige, men dessa volymer har gått upp under de senaste åren, trots det pågående kriget i Gaza.

Där har vi det stora problemet med rödpunktsikten, som nämnts tidigare, som inte ens klassas som militära produkter trots att de uppenbarligen används av israelisk militär i krigföringen i Gaza. Vi borde åtminstone kräva att dessa klassas som produkter med dubbla användningsområden så att de kan kontrolleras hårdare.

Men vi har även problemet med krigsmaterielimport från Israel, vilket innebär att vi med svenska skattemedel och mitt under brinnande folkmord i dag stöder Israels vapenindustri. Det här visar tydligt att det inte enbart är demokratikriteriet i krigsmaterielexportlagstiftningen som brister, utan vi måste även skärpa reglerna för vapenimport.

Herr talman! I och med Natomedlemskapet kommer krav på att vi måste underlätta export till samtliga Natoländer. Ett av dessa är som vi alla vet Turkiet. Turkiet är dubbelt problematiskt. Det är inte bara så pass auktoritärt att det inte ens borde ske någon krigsmaterielexport dit. Det är dessutom ett land som likt Förenade Arabemiraten har en historia av att bryta mot FN:s vapenembargon, bland annat gällande vapenexporten till Libyen.

Miljöpartiet menar att medlemskapet i Nato inte får trumfa kriterier om mänskliga rättigheter och demokrati i beslut om export. Redan nu värderas samarbetet inom Nato högt i besluten, men eventuellt skulle även försäljning till andra länder som Natomedlemsstater i sin tur samarbetar med kunna bli aktuell. Så kan ske även om det gäller stater som Sverige vanligtvis inte skulle godkänna att företag i Sverige exporterar till.

Sverige har exempelvis exporterat radarsystem till Filippinerna via den amerikanska marinen, trots att Sverige med all sannolikhet inte skulle ha godkänt export direkt till den filippinska militären vid den tidpunkten.

Det finns således risker med ökat samarbete då andra länder inte har lika strikta exportrestriktioner som vi, vilket måste tas i beaktande framöver. Denna gråzon riskerar att undergräva Sveriges exportkontrollregim ytterligare. Det krävs därför att tydligare garantier införs för att motverka detta.

Herr talman! Det är tydligt att vi måste fortsätta bevaka krigsmaterielexporten samt införa kriterier för krigsmaterielimport. Detta är inte frågor som vi ska ta lätt på. Till syvende och sist handlar det om produkter som produceras för övervakning, för försvar och i slutändan för att kunna döda människor. Det får vi aldrig glömma. Jag yrkar bifall till reservation 2.