Fru talman! Statsrådet avslutade med att säga att detta är högsta prioritet för den här regeringen. Jag betvivlar faktiskt att det är så, för jag ser att regeringen har andra prioriteringar som går långt före. Det betyder dock inte att man inte har detta som en prioritering.

En proposition om det psykiska våldet, som vi har pratat om nu, ska komma till riksdagen för beslut. Detta bygger på en socialdemokratiskt tillsatt utredning. Vi har tryckt den här regeringen framför oss.

Det ekonomiska våldet i bodelningsprocesser är ett annat exempel – även där har vi tryckt regeringen framför oss, inte minst med tillkännagivanden från riksdagen för att få regeringen att göra någonting.

Jag nämnde tidigare ett annat tillkännagivande från riksdagen till regeringen, om formkravet på fullmakter. Vi ser att vi även här behöver trycka regeringen framför oss för att det ska bli någonting gjort.

Man har väldigt få egna initiativ till utredningar på det här området. Det är väldigt få egna förslag som faktiskt formaliseras och tas till den här kammaren. I alla fall för oss socialdemokrater är detta inte ett sätt att uttrycka att något är högsta prioritet. Jag tycker att den här frågan förtjänar ett mycket starkare fokus, fler åtgärder och en högre takt, med tanke på vilket stort samhällsproblem detta faktiskt är.

När den svidande kritiken från Riksrevisionen kom i våras uttryckte statsrådet själv att det säkerligen behövde göras mer. Jag är väldigt säker på att det kommer att behöva göras mer. Det är tråkigt att statsrådet inte uttrycker högre ambitioner än så.