Fru talman! ”Gaza har förvandlats till en massgrav för palestinier och personer som arbetar där … Humanitära organisationer kämpar med brist på säkerhet och brist på utrustning. Detta gör att människor har få, om ens några, alternativ när det gäller tillgång till vård.”

Så beskrev Läkare Utan Gränsers koordinator i Gaza situationen på plats tidigare i vår. Sedan dess har situationen förvärrats ytterligare.

Det som sker i Gaza har många dimensioner av lidande. Med den här interpellationen vill jag fokusera på de enorma medicinska behoven, de akuta men också de långvariga, på de långvariga konsekvenserna för de hittills minst 21 000 skadade barnen och på hur Sverige kan bidra.

Enligt Rädda Barnen fick minst 5 230 barn i Gaza under 2024 livslånga funktionsnedsättningar på grund av explosiva vapen. Sannolikt är den egentliga siffran mycket högre. Detta är barn som har förlorat armar, ben, syn eller hörsel – över 5 000 barn bara förra året! De här barnen har förlorat sina hem. Många har förlorat nära familjemedlemmar. Många är nu föräldralösa. Flera har förlorat hela sin familj.

Samtidigt har de själva stora skador som kommer att påverka dem för resten av livet. Vi talar om omfattande skador som amputationer, och det på en plats där sjukvården är helt sönderslagen. Vi talar om amputerade barn utan en bostad att återhämta sig i, utan mat och mediciner och utan möjlighet till nödvändig sjukvård.

De barn som utsätts för en amputation är i stort behov av sjukvård, inte bara för det mest akuta utan för lång tid framöver. Den vård du får har oerhört stor betydelse för funktionen framöver och för hur omfattande funktionsnedsättningen blir.

Jag vet själv detta mycket väl. Jag fick som barn stora delar av min vänstra hand amputerade på grund av en olycka, så jag vet vilken betydelse det har att få en specialiserad läkare som med rätt verktyg kan rädda så mycket som möjligt av funktionen. Jag vet hur viktig uppföljningen är efteråt – att säkerställa att såret läker som det ska, att kroppen inte stöter bort något och att det inte utvecklas till en farlig infektion. Jag vet hur viktig uppföljningen fortsätter att vara med ett växande barns kropp. Jag vet också hur viktig tillgången till habilitering är för att lära sig använda sin nya kropp.

En sak jag verkligen vet är vilken fantastisk förmåga vi i Sverige har, vilka fantastiska ortopeder, arbetsterapeuter och ortopedtekniker vi har och hur mycket vi har att bidra med.

Mina frågor till sjukvårdsministern är: Om vi i Sverige har viljan och kraften, som sjukvårdsministern uttryckte det i sitt anförande, varför tar vi inte emot skadade barn från Gaza? Och hur ser sjukvårdsministern att vi långsiktigt kan bidra för att möta de enorma medicinska behov som Gazas barn kommer att leva med för resten av livet?

De här barnen har redan blivit fråntagna nästan allt. Vi kan åtminstone se till att de får den sjukvård de behöver.