Herr talman! Det är riktigt att jag har ställt en fråga tidigare till statsrådet i samma ärende. Jag ställer samma fråga igen, eftersom jag fortfarande tycker att det är djupt upprörande hur vissa trafikhuvudmän och kommuner behandlar sina invånare som i många fall är svårt funktionshindrade sedan födseln eller har drabbats av en funktionsnedsättning senare i livet.

Färdtjänstlagen ställer inte upp några hinder för en mer generös tilllämpning, och kommunerna har ansvaret för att färdtjänst med god kvalitet anordnas inom kommunen. Så är det, precis som statsrådet också säger. Många kommuner eller trafikhuvudmän tar också sitt fulla ansvar. Men när man, som i exempelvis Region Skåne, fortsätter att följa de hårdaste domsluten och hänvisar till en lägstanivå måste jag få reagera. Jag ser konsekvenserna för dessa personer som redan är hårt drabbade av sin funktionsnedsättning.

Låt mig ge ett exempel av många på hur Region Skåne agerar. En man som föddes 1979 i nordöstra Skåne är helt blind på ena ögat, har 2 procents syn på det andra ögat och kan se viss färgskillnad. Han har det som heter kongenitalt glaukom. Cirka 300 personer i Sverige har den diagnosen. Han lärde sig punktskrift redan som sexåring, har gått integrerat i skolan från lekis – som det hette på den tiden – till och med gymnasiet.

Han säger själv att han växte upp i en tid när det skedde satsningar på personer med funktionsnedsättning. Han fick vit käpp, ledarhund, grundläggande rehabilitering och undervisning i punktskrift, käppteknik, orientering och förflyttning. Allt detta har hjälpt honom väldigt mycket i livet.

Han har ett heltidsarbete och åker tåg från nordöstra Skåne till Malmö varje dag med stöd av sin ledarhund. Sträckan från hemmet till arbetsplatsen är väl inövad och utgör inget problem, om allt fungerar som det ska. Han fick sin färdtjänst beviljad 1992. Men 2021 fick han, utan att ens ha blivit uppringd eller tillfrågad om sin situation, besked per mejl – hur man nu kan skicka det till en blind person – om avslag på sin färdtjänstansökan med hänvisning till den berömda domen i Stockholms tingsrätt, där det sägs att man kan öva in sin resrutt.

I Blekinge, som ligger ett stenkast bort, har inte en enda blind person drabbats av avslag med hänvisning till domslutet.

Ibland händer det att en person ska ta sig inte bara från punkt A till punkt B. Då börjar bekymren. Hur ska man kunna öva in en sträcka som kanske bara är tillfällig? Man kanske hamnar i ett läge som man inte kan förutse, vill träffa kamrater eller delta i en aktivitet som man inte kan vägen till.

Blinda och synskadade är inte annorlunda än vi andra. Vissa har svårigheter att orientera sig. Andra har det inte. Ska man inte kunna få färdtjänst i de situationerna, eftersom man i övrigt använder kollektiva trafikmedel där man klarar det, och riskera liv och hälsa genom att ge sig ut i situationer man inte behärskar?

Herr talman! Jag har de senaste månaderna blivit uppringd och också fått kunskap om flera personer som är blinda som nu fått avslag på färdtjänstansökan. De får nu säga upp sig från sina arbeten. De vågar helt enkelt inte ge sig ut i trafiken på grund av risken att ramla ned på spår eller komma ut i vägbanan. Det är inte alla blinda som har möjlighet att orientera sig i kollektivtrafiken. Det måste man respektera.

Arbetslösheten bland de blinda är uppåt 50 procent. Den behöver inte bli högre. Det är människor som har kämpat för att skaffa sig ett arbete. Enligt uppgift riskerar 850 personer i Skåne med funktionsnedsättning, bland annat synskadade, att förlora sin färdtjänst.

Trafikanalys fick 2021 i uppdrag att analysera om nuvarande tillämpning av bestämmelserna i lagen om färdtjänst från 1997 följer de intentioner som anges i förarbetena till lagen. Jag ber att få återkomma till utredningen.