Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

Det är i användningen som ett kulturarv ges betydelse. Det innebär också att skyddet av kulturarvet inte bara handlar om att spara det till eftervärlden utan också om att det måste fungera och vara tillgängligt, anpassat, relevant och användbart.

Svenska kyrkan finns i hela landet, i städer, i småorter och på landsbygden. Kyrkobyggnaderna är spridda över hela geografin, ibland som den enda kvarvarande samlingsplatsen i mindre samhällen. Detta gör att de har en funktion inte bara som religiösa rum utan också som en samhällsresurs och därmed är både en lokal och en nationell angelägenhet.

Svenska kyrkans församlingar och pastorat är sammantaget Sveriges största förvaltare av egendom skyddad för sina kulturhistoriska värden. Det är inte bara kulturarvet som på många sätt är unikt utan också förvaltningsformen.

Efter relationsändringen mellan staten och kyrkan övertog Svenska kyrkan ansvaret för vården av dessa kulturhistoriska miljöer. I gengäld instiftade staten den kyrkoantikvariska ersättningen för att kompensera svenska kyrkan för de inskränkningar och ökade kostnader som skyddsbestämmelserna i kulturmiljölagen innebär. Det kyrkliga kulturarvet är nämligen inte enbart svenska kyrkans ansvar och intresse utan tillhör oss alla, oavsett medlemskap i kyrkan.

Ersättningen har sedan 2010 uppgått till samma belopp, 460 miljoner kronor årligen, vilket innebär att den i realiteten kraftigt sjunkit i värde.

I budgeten för 2025 fanns en mycket välkommen ökning av den kyrkoantikvariska ersättningen från 460 miljoner till 490 miljoner kronor årligen. Det är en ökning som fanns med i både regeringens och Socialdemokraternas budgetförslag, och det är den första höjningen sedan 2009. Dock är detta långtifrån det som Svenska kyrkan bedömt vara både rimligt och nödvändigt, och under 2024 genomförde Svenska kyrkan ett aktivt kampanjarbete för att påvisa behoven.

Många glesbygdsförsamlingar bär ett särskilt tungt ansvar. Dessa har ofta ett stort antal skyddade byggnader men en krympande medlemsbas och därmed begränsade resurser. Länsstyrelsen i Norrbotten beskriver detta som ett orimligt stort kulturarvsansvar i förhållande till ekonomiska förutsättningar. När en allt större andel av församlingarnas ekonomi måste gå till underhåll av kyrkobyggnader och lokaler får också annan verksamhet stå tillbaka. Det kan handla om barn- och ungdomsverksamhet, körer, diakoni, samtalsstöd, integrationsarbete och samverkan med civilsamhället. Församlingarna får mindre möjlighet att vara närvarande där människor faktiskt finns. I förlängningen påverkas också kyrkans roll som en öppen och levande del av lokalsamhället. Risken är att man helt enkelt tvingas prioritera byggnader framför människor och verksamhet.

För att möta dessa utmaningar vill Svenska kyrkan ha en successiv höjning av ersättningen till 700 miljoner kronor per år till 2027, med efterföljande indexreglering. Det saknas alltså 210 miljoner kronor årligen.

Min fråga till kulturministern är därför: Hur bedömer kulturministern Svenska kyrkans förslag om att successivt höja ersättningen till 700 miljoner kronor per år fram till 2027, sett till de behov som redovisats i kontrollstationsrapporten?