Protokoll 2024/25:128 Måndagen den 9 juni

interpellationsdebatt / Svar på interpellation 2024/25:595 om sjukvårdens administration
Anf. 5 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletteringar!

Jag förutsätter att ledamoten har läst vad effektivitetsdelegationen ska göra. Att den träffas i Stockholm vid sina fem sex möten om året är mindre intressant. Det viktiga är att den är inrättad för att ge stöd till de regioner som själva vill gå in i ett långsiktigt arbete med att öka effektiviteten.

Då kan de få ekonomiskt stöd för detta. Det blir i praktiken en nämnd, en delegation, som fattar beslut om hur mycket pengar de får. Det är effektivitetensdelegationens uppgift. Det är inte så att den själv ska tala om vad en region ska göra. Det är regionen själv som ger förslag på vad den vill göra och hur mycket stöd den vill ha för det.

Det är precis de val som regionerna själva gör när de går in i nya journalsystem som inte alltid blir bra. Det är ett val som varje region gör. Ska det vara en medicinskt kunnig person som noterar, eller ska det vara en medicinsk sekreterare som är kunnig inom sitt område som noterar det?

Här tror jag att vi har haft en felbalans. Jag har noterat att flera regioner som nu inför nya digitala omedelbart minskar på antalet vårdadministratörer som jobbar nära sjukvården. Jag tror inte att det är rätt väg att gå. Man har missat de olika kompetenser som finns.

Medicinskt kunniga är bra på en sak; medicinska sekreterare är kunniga i en annan sak. Det här är ett val som varje region gör. Min uppfattning är att regionerna kunde ha gjort andra val när de bestämde sig för vilka system de skulle ha. Jag tror att man kunde ha fått bättre effektivitet på det sättet.

Tyvärr har jag hört alldeles för många skräckhistorier om de nya system som regionerna har, bland annat från professionsföreningar. Jag tror att det finns ett lärande att göra mellan regioner när det gäller hur man beställer system och vad som främjar en god vård.

Låt mig lyfta fram en väldigt bra sak som ledamoten själv är skälet till att vi i dag gör. Anders W Jonsson skrev för vad som nu är ganska många år sedan en motion till socialutskottet om att ta fram nationella standarder för digital vårdinformation. Det är precis det arbete som regeringen nu gör. Tack vare ledamotens motion, som fick stöd av alla i riksdagen, har vi kunnat ta de här stegen framåt.

Det handlar inte bara om ett nytt system som blir jobbigt utan om ett system som minskar dubbelrapporteringen. Har man skrivit in något en gång ska det sedan automatiskt föras vidare till andra ställen. Det är ett jätteviktigt arbete. Jag är väldigt glad över att ledamoten skrev motionen, att den fick fullt stöd i kammaren och att vi nu som regering har tagit initiativ till arbetet.

Vad är det då som i praktiken gör att det blir mycket administration? Jag tror att det är kopplingen mellan gamla synsätt, new public management och fragmentiseringen och å andra sidan välviljan, precis som ledamoten själv lyfter fram. Då måste man våga ifrågasätta om man behöver någonting, och det har vi gjort från regeringens sida. Det är därför vi har plockat bort så mycket av detaljstyrningen i statsbidragen, lagt ihop dem till större boxar och tillåtit ett större fritt utrymme när det gäller hur man gör detta. Jag tror att det är vägen framåt.

Jag noterar att det finns en önskan att veta vad pengarna går till. När man undersöker det måste man utforma uppföljningen på ett sätt som gör att den blir klok. Jag tror ganska mycket på dialogformen. Det kan låta flummigt, men jag tror att denna form – att få lyssna till dem som har jobbat med systemen och få höra hur det går – kan ge mycket mer än att läsa ett papper där någon har svarat på enkätfrågor.

Nu prövar vi lite olika former för uppföljning för att se på vilket sätt vi lär oss mer. Just i dag fick jag en redovisning från Socialstyrelsen av hur de jobbar med lärande i kompetensförsörjningen. Det har varit för mycket detaljstyrning, för mycket av checkboxar som man ska fylla i och för lite utrymme för att också lära i organisationen.

Det där är lite märkligt. Hälso- och sjukvården har ett ständigt lärande när det gäller medicinsk kunskap. Man prövar nya saker, och man utvecklar dem. Men när det kommer till organisation och de delar som ledamoten lyfter blir det gärna så att vi fastnar och gör som vi alltid har gjort. Där önskar jag mer av lärande och att vi vågar ifrågasätta om saker och ting behövs.

Myndigheterna är på tå. De har redan fått besked från regeringen om att de ska minska den administrativa bördan. Det står i alla våra beslut där det är relevant, så det finns verkligen med.