Fru talman! Jag inser också att ledningen i en region har ett ansvar för detta. Det är självklart. Men staten och regeringen har också ett stort ansvar. Det är några positiva steg som nu har tagits i att man har gått över till förordningsstyrda statsbidrag. Men det är väldigt mycket mer som måste göras.

Jag kan förstå och acceptera att riktade statsbidrag behövs i lägen där vi plötsligt får en pandemi eller någonting annat som kräver särskilda insatser med statliga pengar. Men det måste bli en övergång till generella statsbidrag i betydligt större omfattning. De genererar inte administration på det sätt som de riktade statsbidragen gör.

Därtill är de statliga myndigheterna inte fria från skuld. En stor del av den centrala administrationen renderas just av att man från olika sektorsmyndigheter ser ett behov av att ytterligare detaljstyra verksamheten. Det i sin tur leder till att regionerna måste bygga upp en central administration, och slutligen hamnar det på läkare och sjuksköterskor.

Alla dessa förändringar görs med den bästa av vilja. Man vill förbättra sjukvården. Men man ser inte att alla dessa bäckar små av nya pålagor gör att vårdens personal faktiskt knäcks.

De saker som har tagits upp här handlar om vad regeringen konkret gör. Man inrättar en statlig effektivitetsdelegation. Tron är att man kan ha en delegation i Stockholm som ska effektivisera sjukvården och på något vis minska administrationen. Risken är uppenbar att det blir precis motsatt effekt.

Därtill lyfter man fram digitaliseringen av infrastrukturen. Det är helt rätt. Man måste titta vidare på det. Men en beskrivning från verkligheten är att en stor del av Sveriges regioner i dag inför nya digitala vårdsystem som Cosmic. De innebär ökad administration för sjuksköterskor och läkare.

På grund av föreskrifter från myndigheter går man in och säger att det i de systemen finns ett antal uppgifter som en medicinsk sekreterare tidigare kunde handlägga men som nu måste göras av den enskilda läkaren.

Vad gäller den digitala infrastrukturen överförs uppgifter, på grund av myndigheters kontrollvilja, från medicinska assistenter till läkare. Det är direkt kontraproduktivt. Resultatet av det blir bara mindre tid med patienten.

Slutligen: Att man återigen ska göra en överenskommelse med SKR så att de ska göra någonting för att minska vårdadministrationen är väl en god tanke. Men här krävs det skarpa beslut från regeringens sida.

Vad gäller näringslivets regelbördor har regeringar sedan tidigare sagt att det är en order till våra statliga myndigheter att minska regelbelastningen på näringslivet och företagen. Det gäller att se till att den administrativa bördan minskar och inte ökar. Man har till och med satt upp ett konkret mål om en minskning med 25 procent.

Det är något motsvarande som vi måste göra även i sjukvården. Det gäller att se till att våra statliga myndigheter förstår att den administrativa bördan leder till sämre sjukvård och inte till bättre.

Det gäller även om ytterligare en föreskrift kan ha som ambition att ytterligare stärka en viss del av patientsäkerheten. Man måste se på den totala arbetsbelastningen som läkare och sjuksköterskor har i sjukvården vad gäller administrativa bördor.

Just siffran 50 procent ökad central administration under tolv år är en larmklocka som gör att regeringen borde agera på ett betydligt skarpare sätt än med de tre åtgärder som finns föreslagna här.