Fru talman! Tidigare i år läste jag en rapport som gjorde mig väldigt orolig. Den kommer från Kunskapsverket, en spännande stiftelse som jobbar med att ta fram faktaunderlag i olika intressanta frågor. De hade den här gången fokuserat på hur vården mår. Mycket av det som finns i rapporten var redan känt, men en siffra stack ut: Under en tolvårsperiod hade den centrala administrationen i våra regioner ökat med inte mindre än 50 procent. Dessutom hade den patientnära administrationen, som ska stötta läkare och sjuksköterskor, minskat med 8 procent under samma period.

Jag ställde interpellationen till statsrådet för att få svar på hur regeringen tänker. Detta är ju någonting som vårdens medarbetare dignar under. Alla man pratar med känner igen sig i den här bilden. Man skulle hellre jobba extra hårt med patienterna än hantera alla de administrativa krav som hela tiden kommer.

Jag kan väl inte säga att jag är helt nöjd med det svar som statsrådet just givit. Statsrådet började med att säga att ansvaret för att bedriva hälso och sjukvård ligger på regionerna; underförstått är det inte regeringens ansvar. Det är en vanlig missuppfattning att regionerna har hela ansvaret. Jag förstår att statsrådet inte har hunnit läsa Vårdansvarskommitténs betänkande, men där görs en väldigt bra uppdelning. Systemansvaret för sjukvården – ansvaret för lagar och regler – är helt och hållet statens. Finansieringsansvaret är delat mellan regionerna och staten; staten står för upp till 30 procent. Tillhandahållandeansvaret ligger helt och hållet på regionerna. Att utföra och bedriva hälso- och sjukvård har vi också privata aktörer för.

Om man försöker göra en analys av vad det är som orsakar den här snabba utvecklingen av den centrala administrationen är min och många andras uppfattning att det är de två statliga delarna som driver på. Den första gäller systemansvaret. Det handlar om lagar stiftade här i kammaren, förordningar från regeringen och inte minst alla de föreskrifter från myndigheterna som detaljstyr hur man ska agera. Alla de föreskrifterna har kommit till i den bästa tro på att skapa en bättre sjukvård. Men det man aldrig ser från de statliga myndigheterna – Läkemedelsverket, Ivo, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten – är hur detta sammantaget ökar den administrativa bördan. Här finns en viktig orsak till att den centrala administrationen har ökat.

Den andra delen i statens ansvar gäller finansieringen. Regionerna finansierar vården via inkomstskatten. Det blir inte så mycket administration för dem; den sköts av Skatteverket. Men traditionen vi fortfarande har i Sverige med att ge ett antal specialdestinerade bidrag från staten till regionerna kräver hela tiden ytterligare administration.

Här tror jag att vi har de två absolut starkaste drivkrafterna. Det är inte regionerna som kan påverka dem, fru talman, utan staten. Regeringen skulle kunna underlätta genom uppdrag till sina myndigheter och genom agerande vad gäller anslagen, så att regionerna inte hela tiden behöver bygga upp den centrala administrationen på bekostnad av den patientnära administrationen. Därmed skulle man kunna minska den administrativa bördan. Det här är ju inget som någon vill sitta och hålla på med.

Jag vill återigen fråga statsrådet: Vad är statsrådets analys av detta? Vad är orsaken till den otroligt snabba utvecklingen med en ökning med 50 procent av central administration i hälso- och sjukvården? Man landar sedan i några andra förslag som jag ska återkomma till.