Fru talman! I Expressen har vi kunnat läsa om akrobattvillingarna Ahmed och Mohammed – akrobaterna med stora drömmar. Nu finns inte längre Mohammed, och Ahmed har förlorat båda sina ben och stora delar av sin vänstra hand och har flera andra stora skador.

Ahmed är i akut behov av vård, men den vården finns inte i Gaza. När han får frågan om vad han skulle önska sig om han fick tre önskningar svarar han: att kriget stoppas och att de häver blockaden, att de som är i hans situation får vård utomlands och att han ska kunna utöva sin hobby igen. Ahmed och de andra skadade barnen i Gaza behöver vård i dag, och de behöver vård och hjälp framöver.

Vi behöver lyssna till Världshälsoorganisationen och till EU:s uppmaningar. Vi behöver lyssna till Vårdförbundet och regionerna här i Sverige, som står redo att hjälpa till. Sverige har oerhört mycket att bidra med. Vi har en fantastisk förmåga att hjälpa de här barnen. Vi behöver göra det här och nu och särskilt när det, förhoppningsvis snart, blir en permanent vapenvila.

Men vi behöver också stötta långsiktigt. De här barnen kommer att ha de här utmaningarna för resten av sina liv. Behoven kommer att finnas under resten av deras liv. Och sjukvården i Gaza, som är sönderslagen, kommer inte att återuppstå av sig själv. Den kommer att behöva byggas upp. Sverige och andra länder, som har den förmågan, kommer att behöva vara en aktiv del i det och verkligen visa och ta ansvar.

Jag tackar sjukvårdsministern för debatten. Jag hoppas att jag i det sista anförandet kanske ändå kan få svar på hur Sverige kan bidra långsiktigt.

(Applåder)