Herr talman! EU har i dag ett stort inflytande över politiska beslut i Sverige och har under flera decennier påtvingat medlemsländer en politik som har inneburit privatiseringar och marknadsanpassningar.

Regeringen i Sverige har saknat ambitioner att göra något åt dessa problem och har i stället valt att föra en skadlig EU-politik i Sverige och gömma sig bakom hänvisningar till EU i stället för att låta bli att agera. Det har resulterat i att det finns liten tilltro till politiken och politikers förmåga att påverka och förändra samhället till det bättre.

Efter valet i juni förra året, 2024, har Europaparlamentet fått en ny sammansättning. Inte minst har representationen av konservativa och främlingsfientliga krafter ökat, vilket kommer att få negativ effekt på många politikområden. Det gäller inte minst områden som klimat, jämställdhet och migration under den här mandatperioden. Det gäller också hbtq-området, som har varit uppe till diskussion under debattens gång. Jag tänker främst på utvecklingen i Ungern och även i Polen. Jag noterade också att EU-ministern skärpte tonen mot Ungern under frågestunden. Det blir också intressant att följa utvecklingen med en ny president i Polen som tillhör det nationalkonservativa Lag och rättvisa.

Herr talman! Jag tänkte tala om situationen i ett annat land på en annan plats på jorden, nämligen situationen i Gaza – en mardröm. Svält och död råder, och barn dör. Vår värld har verkligen misslyckats med att agera. Blind tilltro till Netanyahus högerextrema regering har lett till denna punkt där barn dör och extremism frodas.

Vi i Vänsterpartiet är tydliga. Vi kräver att Sverige och EU ska öka pressen på Israel maximalt för att få fred. Det var Israel som bröt vapenvilan senast, och det är Israel som stoppar hjälp från att nå fram till civila i nöd. Israels ockupation av Palestina, som har pågått i decennier, skulle inte vara möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och utan USA:s militära stöd till Israel.

Europeiska unionen har år efter år riktat lam kritik mot Israels politik utan att det på något sätt har förändrat situationen för palestinierna. Israel har kunnat ignorera EU:s kritik utan att det fått några egentliga konsekvenser. Till exempel är associeringsavtalet mellan EU och Israel villkorat med respekt för mänskliga rättigheter, men det ger bara Israel en massa förmåner och stora ekonomiska fördelar. På det sättet bidrar vi till att stärka den ekonomiska basen för Israels ockupationspolitik.

Vi måste sätta tyngd bakom vårt budskap. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande. EU är Israels största handelspartner, men för EU betyder Israel knappt någonting ekonomiskt.

Sverige måste nu driva i EU att vi ska suspendera associeringsavtalet med Israel. Vi måste stoppa folkmordet, avbryta blockaden av Gaza, avveckla bosättningar och vägspärrar på ockuperat område och stoppa byggandet av muren på Västbanken.

Även på Västbanken ökar nu våldet. I skuggan av attackerna mot Gaza har ett stort antal palestinier dödats av israelisk militär och aggressiva bosättare. Andra har drivits bort från sina marker och hem. Och våldet är direkt sanktionerat av den israeliska regeringen. Bland annat har vapen delats ut till bosättare på Västbanken av den högerextrema ministern Itamar Ben-Gvir, en minister som vi nu diskuterar att belägga med sanktioner. Det finns också uppgifter om att det på de här vapnen många gånger sitter sikten från svenska Aimpoint. De gör att man lättare kan döda människor på Västbanken och i Gaza.

Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer, och fördrivningen av palestinier ökar. Nya israeliska vägar byggs, och byggandet av den mur som så länge har fördömts av FN fortsätter. Israeliska soldater och bosättare har upprepade gånger förstört anläggningar på Västbanken som har finansierats av svenska biståndspengar. Till det kommer alla biståndsprojekt som har förstörts i Gaza under de pågående attackerna och folkmordet. Bosättningarna utgör ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen och anses vara ett krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen.

Så länge Israel vägrar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred. De sanktioner som EU har antagit mot extremistiska bosättare inom ramen för sanktionsbrotten är förvisso välkomna, men de är långt ifrån tillräckliga för att utgöra en kraftfull markering mot den israeliska bosättarpolitiken. Regeringen måste visa handling och driva på för att rikta ytterligare EU-sanktioner mot israeliska bosättare.

Vi måste också strypa vapentillförseln, vilket är ett effektivt verktyg för att sätta press. I dag förekommer ingen vapenexport från EU till palestinska parter, men flera EU-medlemsstater exporterar vapen till Israel. All vapenexport från EU-länder till Israel måste upphöra. Sverige bör ta initiativ för att EU ska införa ett vapenembargo mot Israel.

De begångna krigsbrotten måste utredas, och de ansvariga måste ställas till svars i Internationella domstolen, ICJ, och Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Sverige bör driva på för att EU ska vidta åtgärder för att underlätta ansvarsutkrävande för begångna brott. Det är helt enkelt dags att arrestera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Det är så vi måste jobba i Sverige och EU för att Israels ockupation av Palestina ska upphöra – nu.

Herr talman! Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016 har inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande.

Genom en konstitutionsändring 2017 har ännu mer makt samlats hos Erdoğan. Tusentals människor riskerar att bli arresterade och åtalade för vad de publicerar i sociala medier, och det är inte ovanligt att journalister blir frihetsberövade eller fängslade för terroristbrott på grund av sitt journalistiska arbete. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan och undviker kritisk granskning av regimen.

För oss här i Sverige blev detta väldigt tydligt när journalisten Joakim Medin greps med anklagelser om terrorbrott för att han ville granska Turkiets regering och dess gripande av oppositionella. Vi hade tänkt ha med det i detta betänkande. Efter 51 dagar blev journalisten Joakim Medin äntligen fri. Jag vill rikta ett tack till alla som bidrog till att det skedde.

Aktivister kämpar för mänskliga rättigheter i Turkiet, men de slås ned hårt. Inte minst drabbas de organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor legitimeras i statliga medier. Kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter fängslas. Företrädare för regeringspartiet AKP hävdar att kvinnor och män inte är jämställda enligt naturlag.

Det är oroväckande att Turkiet har valt att lämna Europarådets konvention om förebyggande bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, kallad Istanbulkonventionen. Istanbulkonventionen är det första internationellt rättsligt bindande instrumentet i Europa och ett av de första i världen som explicit kräver förbud mot och åtgärder för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Regeringen bör inom EU-samarbetet och i sina direkta kontakter med Turkiet verka för att landet åter ska ratificera Istanbulkonventionen.

Utöver regimens repressiva agerande mot det turkiska civilsamhället har även militära attacker utförts, särskilt mot den kurdiska befolkningen och kurdiska områden. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer. Man har genomfört både flyg- och markanfall mot kurdiska områden i grannländerna Syrien och Irak.

Det är till detta Turkiet som Sverige och EU skickar ett betydande ekonomiskt stöd, bland annat i form av ett förmedlemskapsstöd som Turkiet tar emot för att förhandla om sitt EU-medlemskap. Mellan 2014 och 2020 uppgick det till ungefär 50 miljarder kronor. Samtidigt är det många år sedan faktiska förhandlingar ägde rum. I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte längre uppfyller EU:s krav på demokrati och mänskliga rättigheter för att kunna bli medlem i EU. Att i det här läget ha några förhandlingar är i princip omöjligt. De borde därför frysas permanent mer tydligt än nu. Man behöver också dra in de förmåner som förhandlingarna ändå ger i dag.

Dessutom har Turkiet hittills tagit emot över 60 miljarder kronor från EU för att upprätthålla flyktingläger. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp detta skamliga flyktingavtal, som hindrar flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa.

Regeringen behöver verka för att EU ska avbryta flyktingavtalet med Turkiet och agera för att våld och repression mot oppositionella ska upphöra.

Till detta kommer nu den pågående utvecklingen som öppnar för fredssamtal. På Abdullah Öcalans förslag har PKK beslutat att upplösas. Freden är nu möjlig, men då måste det finnas en vilja – framför allt från Erdoğan men också från omvärlden. Ett EU som arbetar för fred och inte för att understödja Erdoğans regim skulle kunna göra skillnad i Turkiet och i hela regionen.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 13 om Turkiet och Ryssland.