Fru talman! Till er på läktaren vill jag säga att trots att företrädare för två olika partier har pratat kan man tro att de tillhör samma parti. Jag företräder ett tredje parti, och under mitt anförande kanske ni tänker att det är samma parti igen. Så kan det låta när det gäller Nordenfrågor, för här är vi väldigt eniga. Problemet är dock att denna enighet inte speglas i beslut som tas i riksdagen eller i sådant som genomförs av regeringen. Här har vi en gemensam kamp att ta oavsett parti.

Fru talman! I början av mars hade jag glädjen att vara i Nya Zeeland. Det var en fantastiskt intressant resa med ett gäng riksdagskollegor. Det går ju inte att komma längre bort från Norden än så, i alla fall inte på jordklotet. De politiker vi mötte där var tydliga med att de trots det stora avståndet ville ha tätare kontakt med Norden. I en osäker värld känner Nya Zeeland stor samhörighet med Norden, trots att vi ligger på andra sidan jorden och att tidsskillnaden är tolv timmar – vilket kan leda till lite utmaningar om vi ska samarbeta. Detta visar hur otroligt viktigt det nordiska samarbetet är och signalerar att vi i Norden borde stärka vårt samarbete ännu mer.

Jag sitter inte i utrikesutskottet utan är ledamot i Nordiska rådets svenska delegation. Jag har alltså inte varit med i framtagandet av detta betänkande. Men jag noterar att fokus för motionerna tyvärr, får jag väl säga, är säkerhet, försvar och klimat, och det beror ju på omvärldsläget. Vi önskar nog alla att det inte var så utan att fokus var på kärnfrågorna i det nordiska samarbetet, nämligen att montera ned gränshinder och se till att vi jobbar ännu tätare tillsammans.

Inför Sveriges presidentskap i Nordiska rådet i år tog svenska delegationen fram ett program, och det gläder mig att vi med gemensamma krafter klarade att få till ett bra program med tydligt fokus på Nordiska rådets kärnverksamhet.

Vi ska fokusera på det som handlar om att riva gränshinder. Det ska handla om vardagsnytta för nordiska medborgare, om den nordiska gemenskapen och det nordiska samarbetet. Statsministrarnas vision, som vi har hört nämnas tidigare, ska även i fortsättningen var ledstjärnan. Att vi har kunnat enas om detta är jättebra. Det är ändå det som gör att Nordiska rådet arbetar för ”livets rätt”.

Nordiska rådet har genom åren tagit flera bra beslut, men utmaningen är att Nordiska rådet antar rekommendationer. Vi kan inte besluta för varje lands parlament. Problemet är att många av rekommendationerna stannar med att vara rekommendationer. Även om vi är helt eniga när vi fattar beslut i rådet blir besluten inte verklighet i respektive parlament. Vi borde hitta någon möjlighet där Nordiska rådets beslut får en större tyngd i de nationella parlamenten.

Hur vi ska göra detta vet jag inte. Det är kanske konstitutionsutskottet som ska hantera en sådan fråga. Men jag tror att det skulle tjäna oss alla väl om vi kunde hitta en annan väg in vad gäller besluten.

Fru talman! En annan utmaning är, återigen oavsett regering, hur vi ska få våra fackministrar att verkligen ta ägarskapet i de frågor där de borde ta ägarskap. Jessica Rosencrantz har redan fått höra skryt från talarstolen, och jag kan sälla mig till skrytet. Det var precis likadant under förra mandatperioden när Anna Hallberg från Socialdemokraterna var Nordenminister. I de debatter vi hade då, särskilt under pandemin, hörde vi aldrig någon minister generera så mycket skryt från alla partier i riksdagen, från höger till vänster. Anna Hallberg fick höra jättemycket skryt för det hon gjorde. Men problemet var att Anna Hallberg ”bara” var Nordenminister. Det vägde inte tungt nog. Det var först när ministrar som stod högre i rang kom in på banan som det hände saker.

Jessica Rosencrantz och jag har tidigare pratat om hur vi ska komma vidare i den här frågan. Nu har Nordenministrarna fått ett starkare mandat för att de ska driva på i frågorna, men vi måste få med oss våra fackministrar. Hur gör vi det?

Fru talman! En annan fråga vi har diskuterat i Nordiska rådet är gemensamma nordiska lösningar kontra bilaterala lösningar. Ur ett Nordenperspektiv ser vi gärna att det blir gemensamma nordiska lösningar, så att Norden behandlas på ett och samma sätt.

I fjol slöts ett nytt Öresundsavtal, och det är jättebra för dem som pendlar mellan Danmark och Sverige. Men för mig som vanligtvis när jag inte har det här uppdraget pendlar mellan Sverige och Norge hjälper inte det avtalet. Det är en utmaning. Vi måste hitta vägar till gemensamma nordiska lösningar, inte minst vad gäller arbetsmarknad, skatt, person och absolut – det är jag den första att skriva under på – infrastruktur.

Nu när alla nordiska länder är med i Nato – inte minst med tanke på säkerhetsläget – finns kanske den öppning som krävs för att få mer samarbete kring infrastruktur. Jag måste få fört till protokollet att Heléne Björklund sa att den svenska regeringen förvägrar oss att tillsätta ett ministerråd för transportinfrastruktur. Jag vill påpeka att det gjorde även den förra socialdemokratiska regeringen. Jag var lika kritisk då som jag är nu. Det spelar ingen roll att det är min egen regering; jag är fortfarande kritisk.

Utmaningen, fru talman, är att det bor många i Öresundsregionen men att våra gränsområden i övrigt är glest befolkade. Många av frågorna rör inte så många, men för dem de rör är de avgörande. Dessa frågor är en del av vardagen.

Föreställ er att det skulle gå en gräns längs med Drottninggatan eller längs med Riddarfjärden i Stockholms ström. Om du ska över från den ena sidan till den andra sidan – ja, då har du problemen. Det är så det är för oss som bor och verkar i gränsområdena. Vi lever som om gränsen inte finns, men den finns där och ställer till bekymmer.

Allt som vi kan göra för att underlätta vardagen är verkligen värdefullt. Det är dags för mig att avsluta, även om jag skulle vilja säga mer. Jag noterar dock att min talartid börjar närma sig slutet. Vi får inte glömma bort att det är vardagsfrågorna som är absolut viktigast. Det är återigen de som ger Nordiska rådet dess legitimitet och dess rätt att finnas.

Vi hade besök av – tror jag – Föreningen Norden. De visade en Powerpointpresentation om stora händelser i det nordiska samarbetet. Den senaste händelsen var 1975, alltså samma år som jag föddes. Och jag blir 50 år i år! Detta borde vi snart göra något åt. Vi måste ta större steg för att få ett än tätare samarbete så att Norden verkligen blir världens mest integrerade region till 2030.

(Applåder)