Fru talman! Att vi arbetar för mycket får konsekvenser. Det yttrar sig i ohälsa, i sjukskrivningar och i en tillvaro där tiden aldrig riktigt räcker till. Det märks hos barn som växer upp med utmattade föräldrar, i relationer som inte hinner vårdas och i ett arbetsliv som inte håller över tid. Ändå håller vi fast vid den arbetstidsnorm som sattes för mer än 50 år sedan. 40timmarsveckan infördes i början av 1970-talet. Sedan dess har produktiviteten ökat kraftigt, men den lagstadgade arbetstiden har i stort sett varit oförändrad.

Vi i Miljöpartiet menar att tiden är inne för nästa stora reform i arbetslivet. Vi vill införa en lagstadgad arbetstidsförkortning steg för steg med sikte på en fyra dagars arbetsvecka. Vi vet att det fungerar. LO:s arbetstidsutredning visar att mellan 40 och 50 procent av de arbetstimmar som försvinner vid en generell förkortning kompenseras genom ökad produktivitet.

När människor får tillräcklig återhämtning, minskad stress och bättre kontroll över sin arbetstid ökar effektiviteten. Vi ser det redan i praktiken. Arbetsplatser som infört sex timmars arbetsdag eller fyra dagars arbetsvecka rapporterar både minskad sjukfrånvaro och ökad arbetsglädje utan att produktiviteten försämrats.

Kortare arbetstid skapar också utrymme för innovation. Företag ser över sina arbetssätt, investerar i teknik och minskar slöseri. Det handlar inte om att springa snabbare utan om att arbeta smartare.

Kortare arbetstid handlar inte bara om ökad produktivitet. Det handlar också om rättvisa. I kvinnodominerade yrken inom vård, skola och omsorg slits människor ut – inte för att de inte älskar sina yrken utan för att arbetsvillkoren är orimliga. Resultatet av långa pass, kronisk stress och utebliven återhämtning blir att många lämnar sina jobb, går ned i arbetstid eller blir sjukskrivna.

När välfärdens yrkesgrupper inte orkar mer är det inte bara en arbetsmiljöfråga; det är en samhällskris. Dessa yrken är samhällets ryggrad. De förtjänar mer än applåder. De förtjänar tid att återhämta sig, kraft att orka och möjlighet att leva hållbart. Att genomföra en arbetstidsförkortning är att ta ansvar för att dessa yrken ska vara hållbara över tid. Det är ett sätt att säkra kompetensen, värna kvaliteten och höja attraktiviteten. Det är en investering i välfärden – inte en kostnad.

Fru talman! Motståndarna varnar för samhällskollaps. Hur ska vården fungera? Hur ska vi ha råd? Men ingen föreslår ju att vi ställer om över en natt. Precis som tidigare arbetstidsreformer ska denna genomföras etappvis på ett ansvarsfullt sätt med kontinuerlig uppföljning och i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.

Vi vet att flera fackförbund redan står bakom kravet på kortare arbetstid. Det finns ett starkt stöd ute på arbetsplatserna, men politiken måste också ta sitt ansvar. När det sägs att vi måste välja mellan kortare arbetstid och högre lön behöver vi påminna oss att Sverige är ett av världens rikaste länder. Produktivitetsökningen har sedan 1970-talet till största delen gått till vinster och högre inkomster i toppen. Väldigt lite har omvandlats till mer tid för vanligt folk.

Detta handlar inte om brist på resurser; det handlar om vad vi prioriterar. Tid är en av våra mest underskattade resurser och en avgörande förutsättning för ett hållbart samhälle. Vi kan inte bygga ett hållbart samhälle om människor inte har tid att leva, om livspusslet aldrig går ihop och om vi betalar för tillväxt med vår hälsa. Ska vi klara klimatomställningen, stärka välfärden och möta den psykiska ohälsan måste vi omfördela både resurser och tid.

Att lagstifta om arbetstider är inte radikalt. Det är historiskt förankrat. Miljöpartiet tror på ett samhälle där vi arbetar för att leva, inte lever för att arbeta. Det är ett samhälle där tid ses som en rättvisefråga och där vi vågar tro att livet kan rymma mer än arbete och att det faktiskt gör hela samhället starkare. Kortare arbetstid är inte en dröm, fru talman. Det är fullt möjligt. Med det sagt yrkar jag bifall till reservation 18.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 10 juni.)