Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6.

Sverige har en lång och stolt tradition av att vara ett land där arbete lönar sig, där människor, oavsett bakgrund, får en chans att växa och där rättigheter och skyldigheter går hand i hand.

Arbetslinjen är en stolt tradition, men den traditionen håller på att brytas. Arbetslösheten är i dag högre än den har varit på 25 år. Det är inte bara en siffra i en tabell från SCB – det är tusentals människor som vaknar på morgonen utan en plats att gå till, utan kollegor att träffa och utan lön att leva på. Det är unga pojkar och flickor som växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet.

Jag tror på Sverige. Men jag tror inte på den här regeringens politik. Tidöpartierna har nu haft makten i mer än två år – två år av löften, två år av retorik, två år utan arbetsmarknadspolitiska reformer. Arbetslinjen har blivit arbetslöshetslinjen.

Det är inte bara passivt utan direkt farligt. För varje dag som går utan reformer växer klyftorna. För varje månad som går utan förändring tappar människor tron på att det går att påverka sin framtid. För varje år utan insatser cementeras ett utanförskap som hotar hela samhällskontraktet.

Vad är då regeringens svar? Man pekar finger. Man pekar finger på nyanlända, på kommuner, på privata matchningsaktörer. Man pekar finger på alla utom sig själva.

Fru talman! I den här debatten visar sig en tydlig skiljelinje i svensk politik. Jag delar ju regeringspartiernas grundsyn på arbete. Men jag blir rädd när jag hör övriga oppositionen prata om landets företagare. Det låter som om landets företagare vore några gängkriminella skurkar som förstör för människor och som borde låsas in. Det är ju tvärtom – det är ju företagen som faktiskt ser till att många människor har en plats att gå till på morgonen och som ser till att människor har en lön att leva på som gör att de kan förbättra levnadsstandarden för sig själva och sin familj.

Jag tänker att det är tre ”K” som är väldigt viktiga här: kostnader, krångel och kompetens.

Det är för dyrt att anställa i Sverige i dag, särskilt som småföretagare. Det är för krångligt att driva företag. Centerpartiet har haft en kampanj och rest runt i hela landet för att träffa landets företagare. Det som slår mig är att de dräneras på energi av regler som vi har skapat och som tjänstemän ibland hittar på, om man ska vara helt ärlig. Det är en farlig utveckling, för utan landets företagare kan vi inte ens ha en debatt om arbetsmiljö. Det är de som skapar landets arbetstillfällen.

Fru talman! Låt mig vara tydlig. I grund och botten är den svenska arbetsmarknadsmodellen en styrka. Jag är orolig över att regeringspartierna gav sig så lätt i frågan om EU:s plattformsdirektiv. Att parterna – fack och arbetsgivare – gör upp utan politisk inblandning har skapat stabilitet över tid. Detta är en modell som har tjänat, tjänar och kommer att tjäna Sverige väl. Det är en modell värd att värna. Samtidigt ser vi exempel på hur den kan ställa till problem när den används på ett sätt som slår blint.

Konflikten mellan IF Metall och Tesla visar på vikten av att respektera förhandlingsrätten och kollektivavtalens roll. Men vi ser också hur sympatiåtgärder från fackförbund riskerar att slå mot helt oberoende småföretag som till och med har kollektivavtal. Leverantörer av mjukvara, it, lokalvård och fastighetsservice är företag som inte har med konflikten att göra men som drabbas ändå. Om ett företag riskerar att gå under för att det råkar vara underleverantör till ett storföretag i konflikt blir Sverige ett mycket riskfyllt land att vara småföretagare i.

Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag och se över reglerna om sympatiåtgärder. Jag förstår att just den här konflikten är känslig. Centerpartiet står inte på Teslas sida, men vi står på småföretagens sida.

Fru talman! Arbetsmarknadspolitik är inte bara siffror och diagram. Det är politik som avgör om människor får sin chans – sin första chans, sin andra chans eller sin sista chans. Det handlar om människovärde och framtidstro. Verkligheten är sådan att handling krävs. Vi behöver en arbetslinje som fungerar och en politik som inte bygger på signaler utan på resultat. Det är en politik som gör Sverige starkare. Fler ska jobba. Fler ska känna att deras insats spelar roll. Fler ska kunna forma sina egna liv. Det är så vi bygger ett Sverige som håller ihop och fungerar och där alla får plats. Vi har inte råd med en politik som bara pratar. Vi behöver en politik som får jobbet gjort.

Jag har återkommande i den här talarstolen påpekat – och jag kommer att fortsätta med det – att regeringen levererar på en del områden. Det handlar om både bra och mindre bra förslag. Justitiedepartementet har producerat över hundra propositioner. Arbetsmarknadsdepartementet har levererat fyra. Det är alltså tre liberala ministrar som inte har fått jobbet gjort. Två av propositionerna är dessutom skrivelser om Riksrevisionens rapport.

Man kan ibland ta till överord i debatten, men det här är direkt pinsamt. Vi har den högsta arbetslösheten på 25 år, och arbetsmarknadsministern jobbar inte. Däremot är det många i vårt land som ska jobba i morgon, när vi andra kanske äter jordgubbstårta och firar nationaldag. Det finns undersköterskor, poliser och egenföretagare som går upp, arbetar och ser till att det här landet fungerar när vi andra ska fira nationaldagen.