Fru talman! Sverige är ett rikt land. Vi har hög produktivitet och också stark ekonomi och välutbildad arbetskraft. Men trots detta arbetar människor i dag under större stress än någonsin. Utbrändheten ökar, sjukskrivningarna skjuter i höjden och människor går in i väggen innan de ens har hunnit fylla 40. Samtidigt ser vi att vinsterna i näringslivet slår rekord. Arbetsgivare gör miljardöverskott på det arbete som våra löntagare skrapar ihop åt dem varje dag.

Ändå hör vi från borgerliga partier att vi inte har råd att korta arbetstiden – att sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka är en utopi.

Men arbetstidsförkortning handlar inte bara om arbetstid. Det handlar om vår livstid – om människors möjlighet att orka med ett helt arbetsliv och att hinna med sina barn, sin familj, sin hälsa och sin vardag. Det handlar om rätten till återhämtning och balans.

Detta är faktiskt en fråga som har rötter just i riksdagen. För det var inte frivilliga överenskommelser som gav oss åttatimmarsdagen – det var lagstiftning. Det var inte avtal mellan parterna som införde femdagarsveckan, utan det var ett politiskt beslut.

År 1919 beslutade riksdagen att införa åttatimmarsdagen. År 1973 fick vi femdagarsvecka. Detta var stora steg som togs efter år av facklig kamp, men de krävde också att politikerna och politiken tog sitt ansvar. Det måste vi nu göra igen.

Sedan 1970-talet har produktiviteten per arbetad timme ökat kraftigt. Vi producerar mer på färre timmar än någonsin tidigare. Men dessa vinster har inte gått till arbetarna eller till arbetstidsförkortning, utan de går som vanligt bara till ökade vinster och aktieutdelningar.

Nu skulle man kunna tro att det bara är Vänsterpartiet som kräver kortare arbetstid, men så är det inte. Kommunal gör också det, för deras medlemmar orkar inte längre. Det är undersköterskor, vårdbiträden, barnskötare – kvinnor som sliter i vår gemensamma välfärd, ofta med ofrivillig deltid och i stress och underbemanning.

Handels kräver samma sak. I butik, lager och ehandel är det högt tempo, fysiskt krävande och därtill ofta osäkra anställningar och dåliga scheman. Detta är inga orimliga krav. Det handlar om att få livet att gå ihop.

Det är väldigt många andra länder som har visat vägen. I Frankrike är normalarbetstiden 35 timmar i veckan enligt lag. I Belgien har man infört möjlighet till fyradagarsvecka utan lönesänkning. På Island har man testat arbetstidsförkortning brett i offentlig sektor med otroligt positiva resultat. Det gav mindre stress, högre produktivitet och nöjdare anställda. Men det är ju inte raketforskning.

Då kan man undra varför vi tvekar här i Sverige. Tyvärr har Socialdemokraterna, som historiskt har varit en drivande kraft i kampen om arbetstiden, lite grann parkerat frågan i någon frysbox och överlåtit den till arbetsmarknadens parter. Jag tycker att det är lite historielöst. Vi vet som sagt att de stora genombrotten för arbetstidsförkortning inte kommer den vägen.

Att gömma sig bakom parterna är bara ett sätt att skjuta frågan på framtiden – en framtid som aldrig kommer så länge som arbetsköparsidan och högern säger nej.

Fru talman! Arbetstidsfrågan är och har alltid varit en lika mycket politisk som facklig fråga. Jag menar att den stora fråga vi måste ställa oss är: Finns vi människor till här på jorden bara för att arbeta, eller arbetar vi för att kunna leva? Jag tänker att vi går på det senare. Visst vill vi ha ett samhälle där alla människor har tid för sina barn, för sina fritidsintressen, för sitt engagemang i föreningslivet – kanske i ett politiskt parti, vad vet jag – och ett arbetsliv som håller i längden, där vi också kan jobba hela livet utan att slitas ut.

Fru talman! Sverige håller på att förlora kontrollen över vissa delar av arbetsmarknaden. Det kan vi se med till exempel plattformsarbetet, som vi har fått dras med i ungefär tio års tid, eller gigjobb, som de ofta kallas. De jobben utförs av människor som jobbar via appar. De har ingen anställning. De har ingen trygghet. Väldigt ofta saknar de möjligheter att påverka sina villkor. Detta är inte framtiden – det är dåtiden. Det är rakt av en återgång till en oreglerad marknad där arbetaren är helt rättslös och arbetsgivaren är helt osynlig.

Plattformsföretagen hävdar inte ens att de är arbetsgivare. De hävdar att de som jobbar där är egenföretagare. Men dessa saknar i praktiken den makt och de resurser som verkliga företagare har. I själva verket är detta bara en omskrivning och ett sätt för företag att undgå ansvar, skatter, arbetsmiljölagar och kollektivavtal. Det är en antifacklig praxis i dess mest sofistikerade form.

Tyvärr är detta inte det enda hot som vi ser. Arbetsmarknaden förändras, men tyvärr förändras inte arbetsrätten med den. Vi har tvärtom fått fler och fler osäkra anställningar.

Under 2007 hittade Moderaterna på allmän visstid. Nu har detta ersatts med särskild visstid. Det är alltså en anställningsform som i princip betyder att man inte har någon anställning. Det betyder att en arbetsgivare kan anställa personer på visstid helt utan objektiva skäl.

Detta gör att till exempel unga personer, kvinnor, utrikesfödda och så vidare fastnar i ett evigt ekorrhjul av tillfälliga jobb. Det är en osäkerhet som skapar stress, hindrar livsplaner och underminerar facklig styrka.

En annan oroande utveckling är det fenomen som kallas hyvling. Det är när en arbetsgivare med hänvisning till arbetsbrist sänker sysselsättningsgraden utan att säga upp personal, alltså att man liksom hyvlar på toppen. Det innebär att människor från en dag till en annan kan förlora stora delar av sin inkomst, helt utan förvarning, utan omställning och utan att några turordningsregler gäller.

Trots att man har gjort en lagändring har det blivit tydligt att det finns kryphål här. Vi såg hur H&M hyvlade arbetstiden för 1 500 anställda. Den nya lagen har tyvärr visat sig vara tandlös.

Handels och andra förbund har krävt en ändring och vill också att hyvling ska förbjudas i lag. Det tycker Vänsterpartiet också.

Låt mig summera: Det vi ser här nu är flera uttryck för en och samma utveckling, det vill säga att makten på arbetsmarknaden, som alltid har varit ojämn, ännu mer har förskjutits till arbetsköparnas fördel. Arbetsrätten luckras upp, fackens ställning försvagas och tryggheten har urholkats till priset av människors hälsa, livskvalitet och framtidstro.

Det vi såklart måste göra är att ändra detta så att plattformsföretagen erkänns som arbetsgivare och därmed tar ansvar för arbetsmiljö och försäkringar. Visstidsanställningar ska bara användas när man verkligen kan visa att arbetsbehovet finns. Vi ska givetvis också förbjuda hyvlingar så att ingen plötsligt mister sin inkomst utan någon som helst förvarning eller uppsägning.

Fru talman! Det är dags. Jag vet att borgarna har det i sig om de vill, och om inte annat får vi byta ut regeringen om ett år. Vi måste nämligen återställa balansen på arbetsmarknaden. Vi måste stärka arbetsrätten i takt med att arbetslivet faktiskt förändras. Det handlar både om respekt för människor och om anständighet. Det handlar om ett hållbart samhälle. Det är bara så ett samhälle kan utvecklas. Ingen ska heller behöva leva i otrygghet bara för att någon annan ska kunna maximera och göra vinst på dem.

Med det vill jag tacka för ordet och, bland alla mina reservationer, yrka bifall till reservation 17.