Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 15.

Skapandet av en cirkulär ekonomi där förpackningar, textilier, elektronik med mera återanvänds eller återvinns är en vision som jag tror att de flesta kan ställa sig bakom. Men för att det här ska bli verklighet måste det vara enkelt för hushållen att bidra. Insamlingssystemen måste vara tillgängliga och tydliga, och förpackningar måste utformas för att kunna återvinnas så effektivt som möjligt.

Eftersom den inre marknaden är reglerad på EU-nivå behöver det finnas regleringar på EU-nivå även när det gäller de här produkterna. Vad vi ser i dag är ett EU-regelverk som blir alltmer strikt och som även riskerar att motverka sitt eget syfte. Det kan få – och har fått – till följd att priser ökar, exempelvis i våra livsmedelsbutiker, när förpackningarna blir kostsammare. Avfallstaxor har också ökat i takt med att det blir alltmer kostsamt att samla in förpackningarna.

När det kommer till cirkulär ekonomi har vi precis som på andra områden gått från en ordning med hög grad av nationell kompetens till en ordning som domineras av EU-lagstiftning. Den cirkulära ekonomin drivs i många fall på av en stark marknad. Så är exempelvis situationen för både metaller och fetter.

Värre är det när det kommer till plastförpackningar och kläder; här blir återvunnen råvara i regel betydligt dyrare en jungfrulig sådan, varför marknaden blir mycket knepigare att skapa. Då blir det upp till politiken att spela sin roll, och det är utifrån den kontexten vi nu ser väldigt många förslag komma på EU-nivå.

Herr talman! Ett starkt producentansvar är centralt här. Det ger företag incitament att se avfall som en resurs och designa produkter som underlättar återvinning. Men EU:s nya förpackningsförordning med sina högt ställda krav på återanvändning skapar problem. De strikta reglerna driver upp kostnaderna för förpackningsindustrin, vilket i sin tur höjer priserna på livsmedel och andra produkter. Dessutom ökar avfallstaxorna för hushållen eftersom kommunerna tvingas hantera ett mer komplicerat och kostsamt återvinningssystem.

Detta är en direkt konsekvens av EU:s byråkratiska detaljstyrning, som ofta saknar flexibilitet och inte tar hänsyn till lokala förutsättningar. I grunden finns också en brist på konsekvensanalyser när förslagen tas fram.

Herr talman! Vi ser även en övertro på återanvändning som lösning. Återanvändbara förpackningar framställs som en universalmedicin, men forskning visar att många förpackningar har låg klimatpåverkan även vid återvinning – ibland lägre. Ändå tvingar EU:s regelverk fram lösningar som inte alltid är de mest effektiva. Det här är ett tydligt exempel på hur Bryssels enhetliga utgångspunkt kväver innovation och ignorerar verkligheten.

Sverige bör vara en tydligare röst inom Europeiska unionen och driva på för regelverk som ger flexibilitet mellan återanvändning och återvinning. Vi behöver pragmatiska lösningar som tar hänsyn till både miljömål och medborgarnas plånböcker. I stället för att låta EU:s byråkrati driva upp kostnaderna för hushåll och företag bör vi arbeta för ett system som gör det enkelt att göra rätt utan att det kostar alltför mycket.

Herr talman! Inom miljöpolitiken går intresset i trender. När jag växte upp talade man i skolan mest om ozonlagret och hotet mot det. Oftast är problemen inte riktigt så akuta som de framstår när man läser rubrikerna i tidningen, men allt är heller inte lugnt bara för att det pratas mindre om det. Freoner är fortsatt ett problem i Sverige.

Freoner har potentiellt mycket negativa effekter på miljön eftersom de inte bara bryter ned och tunnar ut ozonlagret utan även är en väldigt kraftfull växthusgas. Ett kilo freon har samma växthuseffekt som upp till 11 000 kilo koldioxid. Trots att problemet med freon inte ges lika stort utrymme i debatten i dag som för några decennier sedan orsakar freon fortfarande stor skada.

För att möta miljöhotet från freoner ska alla material som innehåller freon hanteras som farligt avfall, och materialet ska hållas intakt till dess det är inlämnat till en godkänd anläggning som har rätt kompetens för att destruera materialet. Reglerna är ganska tydliga på det här området, och de bygger på såväl nationell som europeisk lagstiftning.

Problemet är att lagen inte följs i dag. Det finns massvis av exempel på uttjänta kylskåp som fortfarande innehåller freoner, framför allt från livsmedelsbutikssektorn, och som inte återanvänds på rätt sätt. Uttjänta kylskåp från handel och restaurang hamnar i alltför liten utsträckning på en godkänd återvinningsanläggning, vilket är ganska enkelt att kontrollera eftersom vi inte har särskilt många av dem. Problemet med att kylskåp skadas under transport och läcker freon är dessutom utbrett.

Freon förekommer även i gamla byggmaterial, vilket måste ges ökad uppmärksamhet. Erfarenhet från återvinningsbranschen tyder på att enbart en liten mängd av de här byggmaterialen i dag hanteras på rätt sätt. Det vanligaste i många delar av landet är att materialen förbränns.

Det behövs mer riktad information till alla aktörer som hanterar material med freon. Den bristande kunskapen är i dag utbredd, framför allt inom byggbranschen, fastighetssektorn och livsmedelshandeln. Tillsynen och kontrollen bör därför stärkas och förbättras, varför vi från Sverigedemokraternas sida vill se en utredning som tar reda på varför så lite av dessa material i dag tas om hand på rätt sätt och hur man kan gå till väga för att förbättra situationen.