Protokoll 2024/25:127 Torsdagen den 5 juni

ärendedebatt / Cirkulär och giftfri ekonomi
Anf. 108 Andrea Andersson Tay (V)

Herr talman! Tidigare under våren lade jag fram ett förslag till utskottsinitiativ i miljö- och jordbruksutskottet som hela oppositionen ställde sig bakom. Förslagen i initiativet var att förbättra tillsynen av kemikalier, att regeringen skulle verka för ett totalförbud mot PFAS inom EU, att regeringen skulle göra en handlingsplan för att påskynda utfasning och sanering av PFAS samt att regeringen skulle ge statliga bolag och myndigheter i uppdrag att öka arbetet med att sanera PFAS-förorenade områden.

Trots att Sverige har en lång tradition av att ligga i framkant när det gäller reglering av kemikalier och att detta är något som även den här regeringen berömmer sig av röstade partierna i regeringsunderlaget ned förslaget. Argumentet för att göra det var att PFAS är viktigt för en massa olika saker. Frågan som inställer sig är: Vad kan vara viktigare än att skydda människors hälsa? Är kemikalieindustrins intresse av att fortsätta sprida gift viktigare för regeringen?

De samhällsviktiga användningarna av PFAS där det saknas alternativ är redan undantagna i myndigheternas förslag till förbud mot PFAS. Att bara förbjuda PFAS i konsumentprodukter, vilket verkar vara Moderaternas nya linje, är helt otillräckligt för att skydda oss från de sjukdomar som PFAS orsakar. Detta är alla experter överens om.

Jag har också svårt att förstå varför högerpartierna inte kunde stödja de andra förslagen i det tänkta utskottsinitiativet. Tycker regeringen inte att det behöver göras mer för att sanera områden som är förorenade av PFAS eller för att hantera statens egna PFAS-skulder?

Vi nås varje år av nya larm om dricksvattentäkter som är förorenade och där människor utsätts för stora risker. I många fall är det statliga myndigheter eller bolag som är ansvariga för utsläppen. Men de drabbade får ingen hjälp, och kostnaderna stjälps över på kommunerna. Är det så det ska vara?