Herr talman! Vi är här för att debattera jordbrukspolitik men också en proposition om förbättrad insamling av djurhälsodata. När det gäller propositionen är vi alla överens, och jag tycker att det är bra och ett steg i rätt riktning att veterinärer nu får en tydligare skyldighet att rapportera in läkemedelsanvändning. Det ger bättre förutsättningar för god djurhälsa, minskad antibiotikaanvändning med mera och stärkt preventivt arbete. Det är alltså en välkommen förändring.

Det är också en pusselbit i ett mycket större sammanhang, nämligen jordbrukspolitiken, som vi också debatterar nu. Regeringen presenterade tidigare i år sin livsmedelsstrategi 2.0. Den ska vara en uppdatering av den livsmedelsstrategi som antogs i kammaren för snart åtta år sedan, och då var alla partier inblandade. Denna gång togs strategin fram av regeringen, och den har inte passerat kammaren, vilket gör att vi inte kan debattera den. Men i betänkandet hänvisas det mycket till livsmedelsstrategin, så jag tycker att det är i sin ordning att vi pratar om den.

I strategin står mycket om export, förädling och marknadsandelar, vilket är bra. Men det står förvånansvärt lite om dem som producerar maten, våra lantbrukare och bönder. Strategin lägger snarare fokus på utveckling av de senare leden i kedjan än på stärkt primärproduktion och dem som är ute och jobbar. Där finns inte heller några direkta styrmedel för att minska utsläppen, stärka resiliensen och klimatanpassa. Ekologiskt jordbruk och biologisk mångfald är mest fotnoter.

Det är inte bara vi som är kritiska, utan kritik kommer från många olika håll. Klimatpolitiska rådet efterlyser i sin jordbruksrapport att livsmedelsstrategin ska förtydliga hur livsmedelsproduktionen ska uppnås inom ramen för klimatmålen. Men av detta syns intet.

Strategin ska öka robustheten. Men samtidigt monteras miljöersättningar ned, och krav försvagas. För mig är robusthet att vi kan stå emot ett framtida klimat, minska utsläppen och öka den biologiska mångfalden. Det handlar om att säkra vårt jordbruk för framtiden.

Flera bolag inom skogsnäringen, exempelvis Sveaskog, tar höjd för en höjning på fyra grader Celsius i alla sina åtgärder. Jordbruket borde göra detsamma, och regeringen har ett stort ansvar för att möjliggöra detta.

Miljöpartiet vill gå en annan väg än den inslagna, och vi har många reservationer. Jag står förstås bakom alla men yrkar bifall till reservation 19 om generationsskiften.

Vi måste säkra framtidens bönder. Likaväl som vi säkrar vårt hållbara jordbruk måste vi säkra att nästa generation tar över. Det är många som vill in i yrket, men hur ska man göra när man väl står där?

Jag är stolt moster till Beda, som tog examen som agrotekniker i förrgår. Det var högtidligt och fint. Hon och hennes kamrater har under sina utbildningar gått som barn i huset, och det har varit spännande att följa deras entusiasm, från gymnasiet, då de gjorde en massa olika saker, till att de till exempel jobbade på någon liten gård eller med utveckling. Men nu när de är runt 25 och inte längre ska jobba åt andra slår de huvudet i väggen. Hur ska man ha råd att ta över en gård? Om man ärver en gård, hur ska man göra för att lösa ut syskonen? Hur ska man kunna göra de stora investeringarna för att komma vidare? Entusiasmen finns fortfarande kvar, men de stöter på hinder. Här måste vi göra mer.

I år hade vi en stor bondemotion om hur man främjar nästa generations jordbrukare. Det handlar om etableringslån och rådgivning, och vi tycker att man ska utreda möjligheten till delägarskap utan att det går ut över jordförvärvslagen. Det ska också finnas satsningar på unga som vill ta över gårdar eller vill starta upp nytt.

Samtidigt måste dagens generation få stöd för att klara klimatförändringar, ökade kostnader och den osäkerhet som råder. Därför föreslår vi rådsgivningscheckar – det finns goda exempel från andra länder – kompetenspaket och ökade resurser till rådgivare på hela spektrumet i hela landet.

Vi kan inte ha en livsmedelsproduktion som är koncentrerad till enbart vissa delar av landet, speciellt inte i den tid vi nu lever i. Vi kan inte längre förlita oss på någon annans produktion när ett skepp står på tvären i Suezkanalen eller när herrarna i öst rustar. Vi måste ta eget ansvar och öka vår robusthet, och det gäller både jorden och de människor som brukar den.

Miljöpartiet ser med oro på att det fortfarande pågår storleksrationalisering av det svenska jordbruket. Detta har pågått i många år och handlar mycket om hur EU-stöden är konstruerade. Därför är det viktigt att Sverige tar strid i kommande CAP-förhandlingar för att vi ska kunna ha jordbruk och matproduktion i hela landet och för att stödsystemen inte ska riktas till de stora som redan har. Av EU:s budget går nämligen 29 procent till jordbruket. Sverige måste ta fajten, men det ser Miljöpartiet inte riktigt att man gör. Som vi hörde i Moderaternas anförande går lönsamheten först, men man måste också kunna få stöd för att öka lönsamheten, inte tvärtom.

Det svenska jordbruket måste också bli mer självförsörjande på insatsvaror. Vi behöver öka den inhemska förädlingen av växtprotein och minska beroendet av konstgödsel. Produktionen måste öka av både klimatskäl och säkerhetsskäl. Vi måste göra egna drivmedel och egen gödsel i Sverige, och vi måste få till de cirkulära systemen. Om vi också kan odla fler proteingrödor i Sverige minskar vi importen och beroendet av exempelvis soja från Brasilien. Här måste det till satsningar, innovation och forskning.

Herr talman! Avslutningsvis: Det är hög tid att jordbrukspolitiken i Sverige och i EU tar höjd för framtiden. Våra lantbrukare förtjänar en politik som stöttar omställningen och inte låser fast dem i gårdagens system. Vi tror på ett jordbruk som bygger på samspel med naturen, inte utarmning av den, och som gynnar människor, klimat och biologisk mångfald.