Tack för ordet! När jag valdes in i denna kammare år 2014 hade vi väldigt hårda ideologiska debatter om skolpolitiken. På samma sätt som nu kom vi från olika partier med olika ideologiska inriktningar och olika politiska ställningstaganden. Men det fanns en skillnad då mot nu. Skillnaden var att vi alla höll oss på en nivå av fakta och kompetens även om vi drog olika slutsatser. Det fanns en skillnad i att när vissa företrädare uppvisade en vidrig människosyn var det fler än en person i kammaren som tog ställning mot vidriga uttalanden. Vi behövde sällan vara rädda för att den människosynen skulle påhejas i tysthet eller med applåder i kammaren.

Året är dock 2025. Medan jag pratar om detta tragiska faktum sitter ledamöter återigen med ett leende på läpparna. Man uttalar sig först på ett tydligt rasistiskt sätt från talarstolen om barn och elever för att sedan bara sitta tysta med ett leende på läpparna när detta påtalas. Jag tycker att det är skamligt att vi befinner oss i den tiden.

Det här gjorde att jag ändrade inledningen till mitt anförande. Jag vill nu också prata om år 2000 när vi flydde från Iran och jag kom till Sverige. Jag kom till en liten stad – inte jätteliten, men för mig var det en liten stad då, eftersom jag kom från Irans huvudstad Teheran. Staden var Falun, där tusentals människor tog emot oss med öppna armar. De hjälpte oss under de fyra år som vi hade utvisningsbesked och var flyktingar. När vi var gömda ställde en hel stad upp för oss och såg – med lärare i spetsen – till att backa upp oss i en mycket svår situation.

Detta kan alltså inledas som historien om en person som också har kommit hit och läst modersmålsundervisningen, förstått vikten av den och förstått att om jag kan grammatiken på persiska kommer det att hjälpa mig att också lära mig grammatiken på svenska. Detta verkar dock inte ha hänt i en annan ledamots barndom eller uppväxt i det här landet, vilket är synd.

Modersmålsforskare pratar också om just att det blir mycket enklare att lära sig ett nytt språk om man kan sitt eget modersmål på ett bra sätt. Men återigen är fakta inte den starkaste grenen för ett visst parti i den här kammaren, och därför kan man spy ur sig lite vad som helst från talarstolen. Så länge jag befinner mig i den här kammaren och i denna riksdag kommer jag dock att påpeka när jag hör inkompetens och osanningar från talarstolen.

Historien om svensk skola handlar inte bara om misslyckade fall där barn med utländsk bakgrund har tagit över och där ingenting funkar längre. Så ser det inte ut. För ungefär två månader sedan gjorde jag skolbesök i Gottsunda, som ledamoten talade om här tidigare. Lärare och rektorer stod stolt upp för sin skola. Man berättade stolt om de fantastiska historierna och om utvecklingen med elever med bakgrund från alla världens hörn. Jag vill aldrig se till att den typen av osanningar från talarstolen får stå oemotsagda.

Jag vill yrka bifall till reservation 8. Det är Vänsterpartiets reservation som handlar om undantag från lärarlegitimation.

Denna debatt handlar om diverse frågor från den så kallade allmänna motionstiden, och den är så pass bred att jag väljer att fokusera på ett par områden. Det handlar bland annat om lärarnas arbetsmiljö. Vi menar att arbetsmiljön måste förbättras.

Skolan är Sveriges kanske största arbetsplats, men den är samtidigt en av de sämre när det gäller just arbetsmiljö. Några av de saker som hör till vardagen för lärarna, eleverna och skolpersonalen är stora mängder administration, för få kollegor, för stora klasser, avsaknad av reglerad undervisningstid och i många fall icke anpassade lokaler.

Vänsterpartiet vill ge skolan mer resurser. Vi vill även se en systematisk förändring bortom marknadslogik och new public management. Det är viktigt att förbättra lärarnas och hela skolpersonalens arbetsvillkor för att kunna motverka bristen på lärare och andra yrkeskategorier i skolan.

Arbetsmiljön och arbetssituationen är de vanligaste skälen till att lärare väljer att arbeta med något annat än skolan. För att förbättra lärares arbetsmiljö behöver lärarna få fler kollegor som bland annat har annan kompetens än att vara lärare. Det behövs också en bättre fungerande elevhälsa. Om barn mår dåligt är det viktigt att de får professionellt bemötande från personal som är utbildad för det. I dag faller detta ansvar alldeles för ofta på redan överbelastade lärare.

Många utbildade lärare och förskollärare jobbar i dag inom andra yrken. Siffran är cirka 50 000 individer. Med en bättre arbetsmiljö kan många behöriga lärare lockas tillbaka till att arbeta inom skolan igen. Många lärare vittnar också om att arbetstiden inte räcker till för att utföra det arbete man är ålagd att göra. De har inte fått tillräckligt med tid för att kunna göra ett tillräckligt bra arbete.

Ju mer undervisningstid lärare har, desto mer betungande upplever de sin arbetsbelastning. Mängden undervisningstid varierar dessutom stort mellan lärare och kommuner. Men en sak är säker: Sedan 1990-talet har mängden undervisningstid ökat markant. Vänsterpartiet ser med oro på utvecklingen. Lärare behöver ha goda förutsättningar för att göra ett bra jobb.

När skolan var statlig var undervisningstiden fastslagen i kollektivavtal genom den så kallade USK:en, som innebar en reglering av mängden undervisning som lärare var skyldiga att genomföra. Vänsterpartiet kan konstatera att utvecklingen i den svenska skolan har gått åt fel håll sedan undervisningstiden slutade att vara reglerad. Vi välkomnar därför de statliga utredningar som föreslagit minskad administrativ börda för förskollärare och lärare samt att undervisningstiden för lärare ska regleras.

Ett annat ämne jag måste prata om handlar om att avskaffa undantagen från kravet på lärarlegitimation. Elevers rätt till utbildning förutsätter att skolan är tillgänglig för alla och att det finns välutbildade lärare samt andra former av resurser som behövs för att ge utbildningen högsta kvalitet.

På alla skolor behövs kompetenta lärare som kan möta varje elev efter deras behov och i sin undervisning samt delta aktivt i den pedagogiska utvecklingen. Som jag har sagt tidigare råder det i dag brist på lärare och pedagoger i svenska förskolor, skolor och fritidshem. Bristen på behörig personal gör att det i praktiken är möjligt att som obehörig få jobba år efter år på samma skola eller förskola.

Vänsterpartiet är övertygat om att den som under flera år väljer att fortsätta arbeta som exempelvis lärarvikarie också har kapacitet att ta en lärarexamen. Detsamma gäller pedagoger inom förskolor och fritidshem. I dag saknas dock tillräckliga incitament från många huvudmän att stötta sina vikarier och sin obehöriga personal att läsa sig till just den behörigheten.

Det går även att konstatera det faktum att många privatägda skolkoncerner har färre behöriga lärare och att man har satt det i system eftersom det är billigare att anställa just obehöriga lärarvikarier. På så sätt kan de vinstdrivande koncernerna utöka sina vinstmarginaler och öka företagens värde för framtida försäljning.

Vissa privata skolkoncerner får dessutom undantag gällande kravet på lärarlegitimation eftersom de har en så kallad internationell inriktning där man undervisar på exempelvis engelska. Vi menar helt enkelt att det här undantaget måste bort. Ska vi ha ett likvärdigt skolsystem ska alla friskolor också följa den läroplan som gäller för alla andra skolor i Sverige. De ska inte få göra undantag från kravet på lärarlegitimation.

Det sista jag vill prata om handlar om marknadsmisslyckandet. Det går inte att prata om lärare och elever utan att prata om marknadsmisslyckandet i det svenska skolsystemet. Det går inte att prata om lärarnas arbetsmiljö och elevernas välbefinnande utan att tala om världens mest extrema skolsystem. Det är svängdörrar mellan de politiska rum där besluten om marknadiseringen och privatiseringarna fattas och de giriga skurkföretag som har gynnats av denna privatisering och marknadisering.

Nästa år är det val. Jag skulle vilja kalla det ett ödesval för det svenska skolsystemet. Marknadsmisslyckandet får inte fortsätta i fyra år till. Dessa 35 år har varit 35 år för mycket.

Vi vet att denna blåbruna regering inte har något intresse av att detta system är grunden. Men jag måste också säga att jag är lite orolig för vart Centerpartiet är på väg i frågan. Partiet, som under en längre tid tack och lov närmat sig oss när det gäller synen på marknadsskolan och dess komponenter, har nu fått en ny partiledare som antyder saker som gör mig orolig över denna fråga. Jag tycker att det är viktigt att vi kan stå enade i frågan om marknadsskolan, för vi vet att det här har varit – och är – ett misslyckat system.

Jag vill fråga Centerpartiet: Går man nu tillbaka till den nyliberala synen på skolan, eller fortsätter man att närma sig sina egna väljare i frågan – väljare som liksom vi och majoriteten av befolkningen tycker att marknadsskolan en gång för alla måste stoppas?