Fru talman! Vi ska i dag debattera lärare och elever. Jag skulle vilja börja i Dalarna och en historia som en lärare, Birger, har berättat. Han arbetade i Gagnefs kommun i över 30 år, från 60-talet och framåt.

Birger berättade för mig hur han en dag i yrket fick ett telefonsamtal från Konsumhandlaren nere på byn. Handlaren berättade att någon elev från skolan hade snattat i butiken. Birger gick tillbaka till klassrummet och ställde sig framför klassen. Han sa till eleverna att det hade kommit till hans kännedom att någon hade tagit något från Konsum utan att betala. Han visste inte vilka det var, men de som hade gjort det kunde väl räcka upp handen. Varpå det händer att några elever räcker upp handen. De får instruktionen att gå hem, berätta för föräldrarna, ta med föräldrarna till Konsumhandlaren, be om ursäkt och betala tillbaka vad de hade tagit.

Så blev det. Dagen därpå kom pojkarna till butiken tillsammans med sina föräldrar, bad om ursäkt och gjorde rätt för sig.

Läraren Birger berättade sedan att många år senare, långt efter att läraren och handlaren hade lagt sina yrkesliv bakom sig, möttes de igen. De pratade gamla tider, som man gör. Handlaren berättade att han nyligen haft en elektriker hemma hos sig. Mitt under arbetet som elektrikern skulle utföra hemma hos den gamla handlaren hade elektrikern stannat upp, sett honom i ögonen och sagt att han inte visste om handlaren kände igen honom, men han kände igen handlaren. Det var tack vare handlaren och läraren som han hade ett jobb i dag. Han var en av dem som snattade, och om inte handlaren och läraren hade tagit tag i detta hade han inte varit där han är. Han visste inte hur det hade kunnat gå för honom. Det var där han lärde sig att vara ärlig.

Det finns mycket att säga om den gamla men sanna historien. Inte minst säger det något om vilket förtroende som läraren hade hos eleverna, när han kunde be dem att öppet inför klassen erkänna vad de hade gjort och få eleverna att frivilligt gå hem till föräldrarna och få föräldrarna att följa med och ställa saker och ting till rätta. Det säger något om lärarens ledarskap. Men den historien visar också hur stor skillnad en lärare kan göra för en enskild elevs liv.

Jag tänker också på Lasse, som man kunde läsa om i Svenska Dagbladet för några veckor sedan. Lasse var en lärare som arbetade på samma skola i Göteborg i 40 år. År 1979 fick Lasse sin första specialklass. I Lasseklassen hamnade de stökigaste ungarna som den kommunala skolan hade att hantera. Det var ett helt klassrum fullt med vilsna och utåtagerande tonåringar, som alla hade olika skolmisslyckanden bakom sig.

Lasse såg dem, inte bara med ögon som läste raderna i en skolbok, utan han hade en blick som läste mellan raderna. Han satte gränser, han skapade en kultur av respekt och han orkade bry sig också efter skoldagens slut. Det var faktiskt inte ovanligt att Lasse själv ringde hem till de elever som hade försovit sig. Ibland kom han till och med förbi och knackade på för att se till att de steg upp och tog sig till skolan. I Lasseklassen kom man till klassrummet när schemat började – och så var det med det.

Föräldrar stod i kö till att få sätta sina barn i specialklassen.

Jonas, en av Lasses elever, berättar i reportaget att när han kom till Lasses klassrum hade han aldrig tidigare träffat en vuxen man som trodde på honom. Han var underkänd i sju ämnen när han började nian, och alla visste att det var kört för honom att komma in på gymnasiet. Och som Jonas berättar själv: När vuxna säger att man inte kommer att klara sig sätter det spår för hela livet.

I Lasses klass lyftes Jonas. Han kom in på gymnasiet och blev snickare. I dag driver Jonas en egen firma i byggbranschen. På fritiden lär han ut thaiboxning, och i ringen fortsätter han att leva efter Lasses devis om att se varje individ.

Fru talman! Jag försöker visa på hur stor skillnad en lärare kan göra för en elevs liv och framtid. Det är de skickliga lärarna som bygger skolan stark. Det är lärare med varmt hjärta och fast hand, som talar om vad som är rätt och fel och hur man behandlar andra. Det är de som skapar en skola där kunskapen kan få stå i centrum. Det är de som skapar en skola för eleverna att längta till. Sveriges framtid är helt beroende av att de skickliga lärarna stannar i yrket och att fler vill bli lärare.

Vi behöver höja attraktiviteten i läraryrket. Vi behöver höja behörighetskraven till lärarutbildningarna för att därmed höja yrkets status. Vi behöver få fler akademiker att byta spår till lärare och utveckla karriärstegsreformen så att skickliga lärare kan ta nya steg inom yrket.

Vi behöver också avlasta lärare på olika sätt, inte minst genom att minska administrationen och ha särskilda mentorer så att de undervisande lärarna kan fokusera på själva undervisningen. Vidare kan det ske förstärkningar av speciallärare och elevhälsa så att lärarna ska kunna fokusera på undervisningen.

Om de bästa lärarna ska välja att stanna i yrket måste vi också en gång för alla göra upp med de ordningsproblem som vi tyvärr ser i svensk skola i dag. Det är viktigt för lärarnas arbetsmiljö och för att de ska kunna fokusera på undervisningen i stället för att hantera konflikter.

Lärares befogenheter behöver vara tydliga, och disciplinära åtgärder som att omhänderta föremål, utvisa elever ur klassrummet, kvarsittning, tillfällig omplacering eller i värsta fall att stänga av elever måste kunna användas i större utsträckning. Det handlar om att visa att vi har höga förväntningar på att eleverna kan visa respekt för varandra och för lärarna.

De skickliga lärarna i Sverige gör en enorm samhällsinsats. De bygger inte bara människor, utan de bygger också hela Sverige som land.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)