Herr talman! I dag är det fyra månader sedan skjutningen på Campus Risbergska, i min hemstad Örebro. Den senaste veckan har vi fått höra flera berättelser om hur livet ser ut i dag för dem som överlevde. P1 har en dokumentär om sfi-läraren Emma. Lokalradion har intervjuat eleverna Marwa och Maawerda. Det är berörande berättelser. Jag vill att ni alla som var med ska veta att vi är många som tänker på er – på er som sörjer och på er som söker en ny väg framåt.

Det är min fullständiga övertygelse att vi alla här i kammaren fullt ut delar ståndpunkten att det här aldrig skulle ha kunnat hända – men det hände. Jag förutsätter, med samma övertygelse, att vi alla här är beredda att göra vad som krävs för att det inte ska hända igen. Men som vanligt här i kammaren har vi olika vägar att nå våra mål, och det är det som vi debatterar här i dag.

Herr talman! Ett av regeringens första besked efter den här händelsen var att skolor skulle låsas och att Skolsäkerhetsutredningens förslag skulle läggas fram tidigare än planerat. Jag ska erkänna att det kändes så där att redan på torsdagsmorgonen klockan 6 höra i Ekot hur rikspolitiken gjorde just politik av det som hände i vår stad. Vi i Örebro var fullt upptagna med att hålla ihop, lugna varandra, sörja och ta hand om varandra och alla som faktiskt kom. Skolministern valde den dagen att göra utspel om låsta skolor, och den politiska debatten var igång.

Nu har det gått fyra månader. Vi ska såklart ha den politiska debatt som behövs för att mejsla fram förslagen som gör att detta inte kan hända igen. Därför lägger regeringen fram Skolor mot brott. Det är helt rätt och riktigt.

Miljöpartiet stöder i huvudsak innehållet i propositionen. Det är grundläggande att barn, elever, lärare, rektorer och andra medarbetare ska ha en trygg och säker arbetsmiljö. Det är inget snack om det. Jag hör inte något snack om det från något parti, inte i Miljöpartiet heller. Det är inte slappt och inte heller jätteslappt, som min politik recenserades.

Vårt fokus är på att göra rätt saker tidigt, för att främja en bra utveckling för varje barn redan från början. Det ska vara riktiga åtgärder, riktiga insatser som är en del av vardagen. De ska inte bara förebygga brott utan göra livet lite bättre för var och en än det annars hade varit.

Miljöpartiet anser att skolans säkerhetsarbete i brottsförebyggande syfte kan föras in i ett nytt kapitel i skollagen och att huvudmannen ska se till att det på varje förskole- och skolenhet finns en beredskapsplan. Man ska löpande arbeta med att förbereda sig på att hantera en allvarlig våldssituation eller hotfull situation. Vi vet att strukturerna finns. Skolor är vana att ha brandövningar och andra typer av säkerhetsövningar. Det behöver läggas på fler lager på det.

Det här handlar dock om att göra skillnad på riktigt. Därför är vi kritiska till att beredskapsplanen i den föreslagna lagtexten inte handlar om att förebygga hot och våld utan bara om hur man hanterar det när situationen uppstår. Det är såklart viktigt.

I Örebro har många skolor – jag törs inte gå ed på att det är alla, men det är väldigt många – övat på att hantera situationer med pågående dödligt våld. Det kan ha räddat liv. Men vi som följt medierapporteringen har sett hur svårt det arbetet var i en pågående situation, som faktiskt saknar motstycke i Sveriges historia. Det är svårt att förbereda sig på. Men man måste öva.

Vi vill inte att situationen ska uppstå över huvud taget. Då måste vi vidta åtgärder som gör att situationen inte uppstår. Det räcker inte att kalla något förebyggande för att det ska vara det. Regeringen hade behövt lägga fram förslag som på riktigt förebygger att situationer med hot och våld uppstår.

Herr talman! I måndags besökte språkröret Amanda Lind och jag tillsammans med vårt kommunalråd i Örebro, Lea Strandberg, olika platser i Örebro för att följa upp hur det har varit de senaste månaderna. Vi träffade bland annat flera fackförbund från skola, vård, omsorg och polis. Budskapet var enkelt och tydligt: Satsa på barn! Satsa på förskolan! Satsa på familjecentraler! Exemplet med att lärare ska få visitera väskor dök upp som något som inte kommer att göra någon skillnad, som fel väg att gå.

I det senaste numret av Skolledaren säger en rektor från Risbergska att han i stället för enkla lösningar som lås och kameror vill se en bred diskussion om hur hela samhället kan förebygga skolskjutningar och andra liknande dåd. Han säger: ”Hur kan vi tillsammans se till att de här personerna inte hamnar i ett utanförskap och blir villiga att begå fruktansvärda handlingar.” Klokt, tyckte vi i Miljöpartiet som lyssnar på lärare och skolledare. Slappt, jätteslappt, är svaret från skolpartiet Liberalerna.

Fru talman! Miljöpartiet är, som ni hör, starkt kritiska till förslaget att medarbetare på skolor ska få undersöka elevers väskor. Jag har nu hört regeringspartiernas företrädare förklara att det nog inte alls är något problem och att det inte behöver vara matte- eller geografiläraren som gör det. Det är möjligt. Rektor är ju chef och leder och fördelar arbetet. Men det som regeringen säger i förslaget till ny lagstiftning är att det kan bli en arbetsuppgift för lärare, till exempel slöjdläraren eller geografiläraren.

Lärare är inte tränade att göra de bedömningar som poliser gör. Det är också integritetskränkande, för alla, att få sin väska genomsökt. I lagstiftningen likställs det med visitering. Lärare får alltså lagstöd för att söka igenom både vuxnas och barns väskor. Det är inte en del av läraruppdraget. Vi anser att det är en uppgift för polisen. Lärare ska vara lärare.

För mig blir skolpartiet Liberalernas detaljstyrning ibland rent av personlig. Regeringen vill nu i alla läroplaner lägga till ett förtydligande om att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för lagar i samhället och att de ska följas. Detta handlar inte om att jag inte tycker så, utan det handlar om att alla som arbetar i skolan redan vet det. Detta väcker en del frågor om regeringens förtroende för lärarkåren. Det som regeringen nu vill förtydliga är det som många redan gör och som är grunden i skolans arbete. Personligen tycker jag som lärare – även om det var länge sedan jag stod i ett klassrum – att det liknar ett hån.

Tillsammans med hela oppositionen står vi bakom Centerpartiets reservation. Vi vill förtydliga vilka som inte kan anses vara obehöriga och därmed stängas ute från skolor. För oss är det viktigt att det finns utrymme för lokal tillämpning och för civilsamhällets aktörer, till exempel de politiska ungdomsförbunden.

Det är allt svårare för elever att träffa såväl folkvalda som fritidspolitiker och ungdomsförbundare. Men ibland får man vara med om helt fantastiska upplevelser, som i måndags när elevrådet på Engelbrektsskolan i Örebro bjöd in till heldagsevenemanget Lilla Almedalen. Googla det för inspiration! Den typen av aktiviteter ska vara lätta för elever att anordna. Det får inte finnas någon risk att det försvåras.

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag drar över min anmälda talartid lite. Jag vill nämligen lägga till något. Jag vill tacka Daniel Riazat, som lyfter upp rasism och den rädsla som många med utländsk bakgrund redan känner och har känt extra mycket i samband med det som hänt i vår stad. Jag vill verkligen understryka att det inte spelar någon roll vad vi får veta om motivet till detta brott. Rädslan är på riktigt. Den upplevs av våra medmänniskor och våra grannar. Vi kan ta den på 100 procent allvar utan att någonsin känna till motivet till detta brott.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 om att undersökning av väskor är en polisiär fråga och att barn under 15 år inte heller i skolan ska behandlas som straffmyndiga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)