Fru talman! Jag tycker, precis som jag nämnde i mitt anförande, att vi kan lära av Norge som har kommit betydligt längre på det här området. De har kommit ned till att 90 personer omkom i trafiken under förra året. De jobbar inte som jag förstått det med beteendeförändringar på det sätt som ledamoten uttryckte det, utan de jobbar med andra faktorer. Här tror jag att det finns mycket att lära. Vi kan titta på det tillsammans.

Vad sedan gäller cyklister och gångtrafikanter menar jag att vi behöver bygga ett säkert system där man är mer skyddad som cyklist och gångtrafikant. Här vet vi också att landets kommuner som ansvarar för gång- och cykelvägar beskriver hur man under lång tid har haft svårt att hitta utrymme för säkra passager för dem som går eller cyklar.

Det finns en väldig utrymmesbrist i våra städer och särskilt i våra större städer. Här får man vikta säkerhet med faktisk tillgänglighet eller faktiskt utrymme. Det är också en faktor där man skulle kunna fråga sig: Hur ska vi kunna lösa det här?

Skulle vi genom att bygga ut kollektivtrafiken kunna stärka kollektivtrafikens förutsättningar och minska trängseln i våra större städer och på det sättet få en skyddande effekt för utsatta trafikanter som cyklister och dem som går? Det är en aspekt där regeringen och Sverigedemokraterna inte har några som helst förslag.

Antalet olyckor för gångtrafikanter rusar uppåt. Det är så kallade singelolyckor. Det är fallolyckor. Människor ramlar när de är ute och går. Där har man från kommunerna sida sagt att man har svårt att hitta ekonomiskt utrymme för att hålla sina gångbanor väl underhållna. Det är ojämna gångbanor, man har bristfällig halkbekämpning etcetera.

Här behöver man också tänka till från nationellt håll. Vilket ansvar har vi? Hur kan vi kroka arm med kommuner och regioner för att stärka säkerheten för dessa grupper?