Fru talman! Jag har vid det här laget haft några interpellationsdebatter på liknande teman, och det är alltid fascinerande att se hur sent Socialdemokraterna tycks ha vaknat upp och insett behovet av att stärka det civila försvaret. Mycket lite hände på det här området under de åtta år då man hade regeringsmakten.

Det är naturligtvis bra att insikten finns, men tonläget är ibland onödigt högt. Jag får frågan om staten tänker vara medfinansiär. Staten är ju redan medfinansiär; jag redogjorde precis för den överenskommelse som finns mellan MSB och SKR. Bara för att ta ett exempel på detta kan vi återvända till Eva Lindhs hemstad, där staten genom MSB har varit med och finansierat till exempel en alternativ ledningsplats. Men att detta ska kunna göras bygger på att det finns en politisk vilja på det lokala planet att prioritera det, eftersom det är medfinansiering.

Det här illustrerar att det är många kommuner som nu vaknar upp till insikten om att de måste arbeta med de här frågorna. Det är jättebra – det är aldrig för sent att börja, även om det borde ha gjorts tidigare. Det finns också resurser från staten på det här området, både riktade medel och historiskt höga generella statsbidrag.

Jag står inte här och argumenterar för att någon borde höja skatten, utan jag anför detta därför att det är en principiell grund för det mandat en kommun i grunden har för att utöva sitt kommunala självstyre. Man har möjlighet att reglera sina intäkter. Man har också, precis som på den nationella nivån, möjlighet att reglera sina utgifter och genom utgiftsminskningar finansiera sådant som är prioriterat.

Uppbyggnaden av det civila försvaret och vår säkerhet är generellt en prioriterad fråga för regeringen, och jag kommer naturligtvis att argumentera för att politiker med lokalt självbestämmande bör dra samma slutsatser givet omvärldsförändringarna. Gör man det står staten redo att bidra och medfinansiera.

Sedan kan vi absolut diskutera hur proportionen ska se ut mellan å ena sidan riktade statsbidrag till insatser för det civila försvaret och å andra sidan generella statsbidrag. Jag har hittills inte träffat något kommunalråd som inte föredrar generella statsbidrag. Men då måste man också kunna göra den här prioriteringen och se att beredskap är en del av det kommunala kärnuppdraget. Man måste leva upp till de grundläggande förväntningar som redan i dag finns i enlighet med den lagstiftning som har funnits sedan 2006.

Det historiska referatet gjorde jag bara för att konstatera att det här i många fall kanske har varit en budgetregulator. Man har inte sett krishanteringsuppdraget som prioriterat i förhållande till annat. Det är, menar jag, dags att tänka om på den punkten. Många kommuner har redan kommit väldigt långt i det arbetet.

För att ytterligare hantera frågan och tydligare klargöra ansvarsförhållandet mellan stat och kommun i det här hänseendet tillsatte regeringen en utredning. Utredaren Carl Fredrik Graf har lämnat över sitt betänkande, som vi just nu arbetar med och bereder inom Regeringskansliet. Jag hoppas naturligtvis kunna återkomma om det.