Fru talman! Det förefaller vara många socialdemokrater som inte riktigt vill citera mig korrekt här i dag. Det jag sa i den tidigare interpellationsdebatten var att förmågan på många håll var obefintlig på den kommunala nivån. Så är inte fallet längre, och det såg definitivt inte ut så överallt. Olika kommuner har kommit olika långt, och det här är ett uttryck för att det finns olika politiska viljor.

Vi har ett kommunalt självstyre i det här landet som jag inte hör något kommunalråd ifrågasätta. Vi har också en ordning där kommunerna har egen beskattningsrätt, vilket vi nästan alltid tycks glömma bort i sådana här sammanhang.

Den här regeringen tillför historiskt stora statsbidrag, och jag kan konstatera att det finns många kommuner som tar arbetet med beredskap på mycket stort allvar – däribland Eva Lindhs egen hemkommun, tror jag, nämligen Linköping. Linköping är en av landets bästa kommuner på det här området. Jag hade förmånen att träffa Linköpings kommun så sent som i dag, tillsammans med sagda EU-kommissionär, och jag kan konstatera att de tar ett nästan fullödigt ansvar för sin egen kontinuitetsplanering.

Det handlar om försörjningsberedskap för omsorgsverksamheten, försörjningsberedskap för skolmåltider, reservkraft och så vidare, och så vidare. Det är ett kommunalt ansvar att leva upp till de krav som lagen om extraordinära händelser fastställer. Det är alltså inte valfritt att leva upp till de här kraven, men det kräver politisk vilja.

Den här regeringen manifesterar politisk vilja för det civila försvaret – vilket tidigare lyste med sin frånvaro i Sverige, får man tyvärr säga. Det är ju bara att titta på hur satsningarna på det civila försvaret historiskt har sett ut, eller kanske snarare inte sett ut. Men den prioriteringen måste naturligtvis göras även på den kommunala nivån.

Är regeringen beredd att hjälpa till? Ja, absolut är vi det. Vi tillför ju bland annat ungefär 2 miljarder kronor till beredskapssektorn hälsa och sjukvård, och mycket av de medlen kanaliseras till regionerna. Det finns en överenskommelse mellan MSB och SKR som fördelar medel för investeringar i civilt försvar. Är behoven större än de tilldelade medlen? Ja, sannolikt, för behoven är stora. Men det finns alltså möjlighet också på kommunal nivå att prioritera de här frågorna.

Mitt tydliga budskap är, och har varit, att det är klart att staten ska vara med och ta ansvar för det här men att det inte kan vara på det sättet att man som kommunpolitiker kan negligera de här frågorna under lång tid och sedan förvänta sig att staten ska lösa alla problem. Det kommer inte att ske, utan det måste vara ett gemensamt arbete.

Där framhåller jag alltså gärna Linköping som ett mycket gott exempel. Linköping har lyckats göra detta. Det finns många andra exempel: Västerås är ett, och jag besökte tidigare i dag Vaxholm, som är ytterligare ett exempel på en kommun där man planerar för försörjningsberedskap för den kommunala kärnverksamheten. Det är helt centralt, mycket angeläget och ett kommunalt ansvar.

Jag fick frågan om vi kommer att ha de skyddsrum vi behöver. Svaret är att vi har de skyddsrum vi har och att åtta partier i Försvarsberedningen har konstaterat att läget är tillfredsställande. Man gör alltså bedömningen att vi i förmågehöjande åtgärder inte behöver prioritera nybyggnation av skyddsrum eftersom vi har 7 ½ miljon skyddsrum. Hade det med facit i hand varit bättre om Sverige inte hade slutat bygga skyddsrum under regeringen Persson? Ja, det hade det naturligtvis varit, men nu är vi där vi är.