Fru talman! Det stämmer att jag har frågat Carl-Oskar Bohlin hur han och regeringen ämnar hörsamma den här uppmaningen från Sveriges Kommuner och Regioner. Det kommer sig av den diskrepans jag upplever att vi har i Sverige i dag. Politiskt är vi väldigt överens om att vi behöver stärka det militära försvaret och totalförsvaret, men vägen dit skiljer sig åt. Jag tror att vi behöver prata lite mer om just det.

Carl-Oskar Bohlin sa ju själv att ”kommuner och regioner har en avgörande roll för att säkerställa att samhällets funktionalitet kan upprätthållas genom hela hotskalan. Regeringen anser att arbetet med att utveckla och stärka det civila försvaret måste fortsätta med högre ambitionsnivå och hastighet”. Då befinner vi oss i ett läge där – och det här har jag varit i kammaren och pratat med Carl-Oskar Bohlin om tidigare – kommuner och regioner är mycket hårt pressade. Frågan blir då: Hur ska man förmå högre hastighet och ambition när man är så hårt pressad och resurserna är så begränsade? Jag förstår inte riktigt hur det ska gå till.

Vi hade en debatt här tidigare. Jag deltog inte själv i den, men det var en debatt som Karin Sundin hade kring krisberedskap och personer med funktionsnedsättning. Då sa Carl-Oskar Bohlin själv att ”krisberedskapen har på sina håll varit obefintlig”. Jag hoppas att jag citerade korrekt. Då blir frågan ännu mer hur vi ska adressera den här utmaningen. Hur lyfter vi dem som i så fall ligger efter?

Jag tror att majoriteten av dem som kanske lyssnar på den här debatten eller engagerar sig i de här frågorna är klara över det Carl-Oskar Bohlin i sitt svar lyfter fram om det grundläggande ansvaret. Frågan är dock om det är realistiskt, för Sveriges Kommuner och Regioner verkar med rådande förutsättningar inte anse det. Jag tror att vi måste prata mer om den här skillnaden, den här diskrepansen och den här bilden av vägen framåt.

När det gäller skyddsrummen tänker jag att vi verkligen har en del att göra givet det skärpta säkerhetspolitiska läget. Då är det också intressant att notera att det finns företrädare för ganska stora fastighetsbestånd i Sverige som står frågande till just denna ansvarsfördelning och till vägen framåt. Min fråga till Carl-Oskar Bohlin blir då: Håller planen? Kommer vi att få de skyddsrum befolkningen behöver, och kommer de att vara i det skick de förtjänar? Jag känner mig frågande inför både ansvarsfördelningen och vägen framåt.

Jag vill avsluta med det som hela interpellationen började med, alltså just det Sveriges Kommuner och Regioner lyfte fram för att flagga för hur kritiskt detta är. ”För att möta dessa utmaningar krävs långsiktiga och förutsägbara statliga stöd. Staten måste återigen ta en aktiv roll, både som möjliggörare och medfinansiär. Riktade investeringsbidrag och värdesäkrade statsbidrag är avgörande för att kommunerna ska klara sina framtida åtaganden.”

Trots de ambitioner som regeringen redogör för verkar Sveriges Kommuner och Regioner inte känna sig trygga inför framtiden. Jag menar att den otryggheten äventyrar totalförsvaret. Då undrar jag hur Carl-Oskar Bohlin tänker att vi ska sluta detta gap.