Fru talman! Tack, finansministern, för svaret!

Skälet till att jag ställt interpellationen är att Finanspolitiska rådet har kommit med en rapport. Där påtalas att regeringen i större utsträckning bör redovisa och ta hänsyn till multiplikatorer, alltså vilken effekt på tillväxten som olika insatser har.

Det jag undrar är om regeringen drar några lärdomar. Resultatet av regeringens politik är nämligen en dålig tillväxt, skyhög arbetslöshet och att vanligt folk blir fattigare. Man inser utifrån dessa multiplikatorer att regeringens misslyckande ligger i de politiska vägvalen. Jag tänkte ta några exempel.

Att satsa på välfärden är bra för tillväxten. Det vet alla som ägnar sig åt ekonomi, och det är inte inflationsdrivande. Men vad gör regeringen här? Jo, stora nedskärningar på skola och sjukvård.

Det är känt att regeringen har skapat en nationell sjukvårdskris med stora uppsägningar. Det är förstås dåligt för tryggheten, men också för tillväxten.

Regeringens svar är då inte att tänka om och anslå mer, utan nu vill man uppmuntra läkare att säga upp sig och byta till att bli stafettläkare i stället. Det är det system som splittrar och fördyrar vården. Man blir lite häpen, fru talman!

Vidare framhåller regeringen i svaret sin ”arbetslinje”, men den har konstaterats utdaterad och effektlös. Den har inte sänkt arbetslösheten och har i dag minimal sysselsättningseffekt, vilket Finanspolitiska rådet också har påtalat. Mer av samma här skulle bara vara dyrt och inte bra för jobb och tillväxt. Ändå är det vad regeringen pekar ut.

Jag ser heller inga lärdomar här. De satsningar som regeringen väl gör, och som lyfts fram i svaret, på innovation och yrkesutbildningar må vara lovvärda. Problemet är att regeringen började med att kraftigt skära ned på dessa områden när de behövdes som bäst.

Nu skjuter man till lite, men inte så att det ökar på totalen. Det är bedrägligt. Den sortens agerande med att plocka bort mycket och sedan lägga tillbaka lite – eller som regeringen också gör, att kalla saker för en ”satsning” trots att det inte innebär en real ökning – är ett siffertrixande som också kritiserats.

Sedan handlar det om skatterna. Det är självklart för de flesta att skattesänkningar till dem som behöver pengarna mest, låg- och medelinkomsttagare, har störst effekt, för de använder dem.

Men regeringen väljer att riktat sänka skatten mest för dem som tjänar över 65 000 kronor i månaden, och detta samtidigt som vanligt folk vänder på slantarna.

Återigen: Regeringens åtgärder är ineffektiva. På punkt efter punkt är den ekonomiska politiken sämre för tillväxten. Vi ser ju resultatet. Jag hör dock ingen självkritik.

Finansministern får gärna redogöra för sina motiv till den riktade skattesänkningen för dem med inkomster över 65 000 kronor i månaden. Utifrån multiplikatorer och effekt på tillväxt, och i relation till andra åtgärder: Är den verkligen bäst? Eller kommer regeringen att ompröva sin politik?