Fru talman! Jag tänkte inte gå i svaromål när det gäller vad som har eller inte har gjorts tidigare. Nu när vi är inne på det tredje – och snart på det fjärde – året av den här mandatperioden tänker jag fokusera på vad som händer just nu.

Mitt råd till statsrådet är att se det som att min kollega Karin Sundin och jag inte bara ställer frågor å våra egna vägnar. Det finns människor som känner oro, och statsrådet har nu möjlighet att skicka med att han verkligen ser att detta behövs och att regeringen agerar. Statsrådet har möjlighet att visa förståelse för den oro som finns hos många människor som har funktionsnedsättningar och visa att han ser den oron.

Ibland handlar det inte bara om vad man gör utan också om vad man säger. Regeringen säger att alla svenskar behöver agera för att stärka Sveriges motståndskraft. Statsrådet har sagt så. Det stämmer ju att vi alla behöver hjälpas åt, men det visas inte att det också är så att regeringen tar ansvar för de tunga uppdrag som kommuner och regioner tar och som människor är beredda att ta. Man måste också nationellt – från regeringens sida – visa att man ställer upp och hjälper till med det som kommuner och regioner behöver. Det handlar om resurser samt om hjälp med strategi, planer och beredskap för just de här frågorna. Det gäller civil beredskap i allmänhet men särskilt de frågor vi pratar om nu.

Ge ett besked, statsrådet! Lugna de människor som eventuellt sitter där hemma och som kommer att ställa frågor till oss! Ge dem ett besked om att statsrådet verkligen tar de här frågorna på stort allvar!