Fru talman! Jag tror inte heller att det finns stora skillnader i sak mellan mig och statsrådet i den här frågan. Precis som jag sa i mitt första inlägg finns det goda intentioner, ambitioner och exempel i statsrådets svar. Men jag tror att det finns en skillnad i ambitionsnivå.

Som statsrådet påpekade i sitt svar har kommuner och regioner en central roll i krisberedskapen. Myndigheten för delaktighet har granskat den kommunala krisberedskapen. Av deras intervjuer med ansvariga tjänstemän och politiker framgår att frågor om funktionshinder och mänskliga rättigheter har låg prioritet i det kommunala arbetet. Många kommuner saknar ett strategiskt och övergripande funktionshindersperspektiv i sitt krisberedskapsarbete.

Det ser bättre ut i de verksamheter som arbetar med stöd till personer med funktionsnedsättning enligt LSS eller socialtjänstlagen, exempelvis LSS-boenden, daglig verksamhet och äldreomsorg. Men det är ju begränsade perspektiv kopplat till ett ur kommunalt perspektiv rätt smalt verksamhetsområde. Det omfattar inte de många människor med funktionsnedsättning som inte bor på LSS-boenden, deltar i daglig verksamhet eller på något annat sätt har stöd från kommunen enligt socialtjänstlagen eller LSS.

Risken med ett så smalt synsätt är att många personer med funktionsnedsättning kommer att sakna stöd den dag samhället drabbas av en störning eller kris. Myndigheten för delaktighet konstaterar att den här gruppen utgör ett mörkertal av okänd och varierande storlek inom den kommunala krisberedskapen.

Det som är positivt i den här granskningen är att de flesta kommuner säger att de vill bedriva ett mer strategiskt arbete. De vet dock inte hur de ska göra det. De säger själva att de har för lite kunskap och att de önskar stöd för arbetet. De önskar sig normerande myndighetsstöd, metodstöd och vägledning samt analysstöd.

Det säger sig självt att det är svårt för kommunerna att formulera en rimlig ambitionsnivå för arbetet när det saknas riktlinjer. Utan riktlinjer riskerar vi att få helt olika nivåer av krisberedskap för personer med funktionsnedsättning i olika kommuner och i olika regioner.

I rapporten säger Myndigheten för delaktighet att det finns en del man kan göra. De har tre tydliga förslag till regeringen på vad som borde göras.

För det första borde man ge en statlig myndighet i uppdrag att granska hur kommunerna inkluderar ett funktionshindersperspektiv i sitt arbete med krisberedskap och civilt försvar.

För det andra bör man göra en fördjupad kartläggning av krisberedskapen ur ett funktionshindersperspektiv. Den kartläggningen borde omfatta både kommuner och regioner, och man borde även göra en internationell utblick. Precis som min kollega Eva Lindh lyfte fram finns det ju goda exempel. Låt oss aktivt leta upp dem, gärna med fokus på Norden och Nato. Där finns det goda exempel.

För det tredje borde man ge MSB, alltså Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och Myndigheten för delaktighet i uppdrag att utveckla det metodstöd som kommunerna önskar sig samt låta detta omfatta ett metodstöd för regionerna.

Jag undrar, fru talman, om ministern med ansvar för den civila beredskapen har för avsikt att agera utifrån de här väldigt tydliga förslagen, som är riktade till just honom.