Fru talman! Civil beredskap handlar om hur vi som samhälle ska planera och organisera oss för att kunna hantera framtida kriser och minska effekterna av kriserna. Det här är förstås ingen enkel uppgift. Man ska planera för alla upptänkliga scenarier överallt i samhället och för alla upptänkliga typer av människor.

Jag vill därför inleda med att påminna om vilka det här faktiskt handlar om.

Det handlar om Bertil som inte tar sig fram utan sin permobil och som riskerar att bli fast i sin bostad om strömmen går, om hissarna slutar att fungera eller om batterierna tar slut.

Det handlar om Linda som är dövblind och behöver ledsagning och tolk i sin vardag och förstås också i kris.

Det handlar om Mohammed som är döv och som därför inte kan följa uppmaningen om att lyssna till radion i händelse av kris.

Det handlar också om Maria som har autism. Hon har svårt att ta till sig myndigheternas information, och hon har väldigt svårt att planera för det som inte är planerat.

Det handlar också om Johanna som trots att hon börjar bli till åren klarar sig själv men inte riktigt hänger med som förr. Hon har svårt att gå, svårt att bära tungt och hon har emellanåt lite svårt med minnet.

Det handlar, fru talman, om att ungefär 20 procent av befolkningen mellan 16 och 84 år har någon form av funktionsnedsättning – ungefär en och en halv miljon människor. Det är ingen homogen grupp. De påverkas på olika sätt av sin funktionsnedsättning i vardagen och förstås när krisen kommer.

Om sanningen ska fram har vi rätt mycket kvar att göra för att vi som samhälle ska kunna säga att vi hanterar de här olikheterna på ett bra sätt. Den FN-kommitté som har granskat hur Sverige lever upp till FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning konstaterade i fjol, efter en dialog med regeringen, att Sverige saknar en heltäckande strategi baserad på mänskliga rättigheter för att minska risken för katastrofer.

De konstaterade vidare att Sverige behöver stärka förmågan att göra humanitära insatser och hantera katastrofsituationer.

Sverige behöver också bli bättre på att samordna förebyggande arbete och reaktiva åtgärder som inkluderar ett funktionshindersperspektiv, både på nationell och på lokal nivå.

Inte minst saknar Sverige saknar en effektiv kommunikation i risk- och katastrofsituationer för personer med funktionsnedsättning, särskilt för personer med intellektuella, neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar, vilket ju är något annat än fysiska funktionsnedsättningar.

Jag tackar statsrådet för svaret på interpellationen och konstaterar att svaret innehåller både goda intentioner och goda exempel. Men jag saknar den heltäckande strategin. Det framstår inte som att det finns ett systematiskt och strukturerat arbete så som FN efterlyser.

Jag upprepar därför mina frågor till statsrådet: Hur vill statsrådet och regeringen förbättra arbetet? Hur ska man åstadkomma bättre systematik och struktur i det här arbetet?