Fru talman! Jag är liksom Johan Pehrson för både att vi ska ha större cirkularitet i ekonomin och att vi ska räkna upp studiemedlen med konsumentprisindex årligen. Självklart ska vi det. Men jag och mitt parti har i många mandatperioder varit för att stärka studiemedlet till våra studenter, det vill säga stärka deras relativa köpkraft och inte bara värdesäkra den.

Det är för övrigt läromedelsförfattarnas förslag på akutlösning att införa ett riktat studiebidrag som bara kan användas för att köpa kurslitteratur. Även om man inte vill gå den vägen finns det saker man skulle kunna göra betydligt snabbare än regeringen, som drar benen efter sig.

Marknader som denna, som inte bär sig själva men som tillhandahåller sådant som vi tycker är nödvändigt, kräver intervention. Om marknaden är på väg att kollapsa om man lämnar den åt sitt öde måste Johan Pehrson intervenera om han vill ha kvar kurslitteraturen på våra högskolekurser.

En intervention skulle kunna vara någon av de lagändringar som läromedelsförfattarna föreslår, en förstärkning av studiemedlet eller för den delen ett stöd till utbudssidan på den här marknaden. Oavsett vilket skulle man kunna marschera snabbare än att ge myndighetsuppdrag.

Tillsätt en SOU! Det lär ju krävas om man ska göra regeländringar – om man nu vill gå den vägen. Men gör någonting, eller se tillgången till kurslitteratur kollapsa! Det är någonstans det som är budskapet till Johan Pehrson här. Tycker Johan Pehrson att vi kan vara utan kurslitteratur, eller tänker han intervenera?