Fru talman! När det gäller MTM och Legimus är jag väl bekant med uppdraget. Det fanns med i regleringsbrevet till myndigheten att uppdraget skulle återrapporteras den 28 februari. Sedan kom uppdraget, mer välformulerat, den 8 februari med slutrapporteringsdag den 13 juni. Även i det avseendet har regeringen inte hållit det tempo som skulle vara befogat sett till hur akut krisen verkar vara. I stället har slutrapporteringen skjutits fram fyra månader.

Johan Pehrson säger att en viktig faktor är att man satsar på forskning. Det finns mycket kunskap som kan bli kurslitteratur. Forskningsanslagen från förra året har räknats upp. De 1 ½ miljarder som forskningsanslagen ökade med motsvarar ganska exakt regeringens uppskattning av hur mycket pris- och löneomräkning sektorn behöver för att bibehålla värdet på en insats efter produktivitetsavdrag. Det är alltså en liten nedskärning på forskning som Johan Pehrson har lyckats få till under sin tid i ämbetet.

Sedan säger Johan Pehrson att internationalisering är en kvalitetsfaktor. Jag instämmer i det. Det är viktigt att vi betraktar kunskapsbildning som en gemensam sak för mänskligheten och att vi är öppna och transparenta och delar med oss. Vi kommer att få anledning att debattera detta i en senare interpellationsdebatt.

Om man i stället skulle ta greppet svenska språkets ställning tappar alltså svenska språket sin ställning i den svenska akademin. Fler än nio av tio doktorsavhandlingar skrivs på engelska vid svenska lärosäten. Läromedelsförfattarna drar i rapporten slutsatsen att användningen av kurslitteratur på engelska tränger undan kurslitteratur på svenska. Om inte svenska språket får vara kunskapsbildningsspråket kommer det att bli domänförluster. Hela sektorer av kunskap och samhällssektorer kommer att ha sin begreppsbildning på engelska i stället för på svenska. Det i sin tur försvagar svenska språkets ställning som språk i världen och som funktionellt språk mellan medborgarna. Johan Pehrson borde egentligen tycka att det är en oönskad utveckling.

Johan Pehrson och jag är överens om att välfungerande marknader är bra. Det här verkar inte vara en välfungerande marknad, utan den är på väg mot sin egen kollaps. Min gissning är att detta hänger ihop med den senaste tidens ökade levnadsomkostnader för studenter.

Studenter är från början en köpsvag grupp. Studenter har alltid varit kreativa i att hitta sätt att komma över litteratur på andrahandsmarknader, genom olaglig kopiering eller bibliotekslån, men den senaste tidens kostnadsutveckling har ökat incitamenten för att hitta andra sätt än nyförsäljning för att få tag i kurslitteratur.

Jag tycker att studenternas köpkraft borde stärkas, och jag vet att Johan Pehrson och hans regering tycker att höginkomsttagares köpkraft är förbaskat viktig att skydda. Men tycker Johan Pehrson att studenters köpkraft borde skyddas så att de har råd att köpa kurslitteratur även framöver?