Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Det är intressant. Jag har nog inte påstått att regeringen är tyst, utan jag har påstått att regeringen är för svag i sin kritik – och för tyst. Det betyder inte att man är helt tyst, utan man är för tyst, helt enkelt.

I en debattartikel i Aftonbladet den 12 maj uttryckte statsrådet en tydlig ståndpunkt mot våldshandlingar: ”Det finns inget sammanhang i vilket kidnappning, våldtäkter och mord på oskyldiga är något annat än avskyvärda brott.” Det här med brott ska jag återkomma till.

Detta är en självklar hållning, och jag instämmer till fullo i fördömandet av dessa uppenbara krigsbrott. Men samtidigt råder en oroande tystnad från regeringen vad gäller vissa andra saker, nämligen de allvarliga och systematiska överträdelser av humanitär rätt som sker i Gaza, där Israel enligt flera oberoende källor bär ansvar.

Ett exempel på detta, som jag inte har hört regeringen yttra sig om, är den uttryckliga användningen av svält som metod i krig. Det är ett krigsbrott, men det vägrar regeringen att säga. Detta är något som flera ministrar i Israel öppet har deklarerat att man använder sig av.

Man har hotat med återockupation av Gaza, i strid med principen om icke-ockupation och rätt till självbestämmande.

Man har bombat sjukhus, bland annat det europeiska sjukhuset den 14 maj, varvid minst 28 personer dödades. FN:s kontor OCHA har dokumenterat minst 686 attacker mot sjukvårdsinrättningar sedan konflikten inleddes. Det är bara efter väldigt få av attackerna mot sjukvårdsinrättningar som jag har hört regeringen uttala något.

Det gäller också attacken mot en skola den 6 maj, då över 30 personer dödades. Enligt FN:s analys av satellitbilder har mer än 400 skolor träffats direkt sedan kriget bröt ut. Jag kan också nämna dödandet av 15 hjälparbetare och sjukvårdspersonal i mars och framför allt försöken från Israel att förneka detsamma.

Trots detta vill regeringen inte kalla dessa handlingar för krigsbrott innan domstolar har prövat fallen. Detta är ett tydligt avsteg från hur tidigare svenska regeringar har agerat i liknande situationer.

Sverige blir alltmer isolerat i sin hållning i Europa. Frankrikes president Macron har uttryckt att Israels regerings agerande är skamfullt, och Norges utrikesminister har efterlyst tydligare europeiska fördömanden av krigsbrotten. Folkrättsexperten Pål Wrange påminde nyligen i en intervju i Sveriges Television om att de flesta konflikter inte avgörs i domstol och att rättsprocesser tar tid. En regering som värnar folkrätten måste agera nu, medan brotten pågår.

Mot denna bakgrund ställde jag mina frågor till utrikesministern. I debattartikeln om Hamas handlingar säger hon att det handlar om uppenbara brott – jag håller med om den beskrivningen – trots att ingen domstol ännu har dömt. Därför undrar jag: När kommer ministern att börja kalla Israels handlingar för just krigsbrott?

Jag undrar också vilka handlingar i konflikten som utrikesministern är beredd att fördöma.

Utifrån detta – att det pågår krigsbrott, brott mot mänskligheten och förmodligen också folkmord – undrar jag: Vilket ansvar åligger Sverige vad gäller att agera, och vilka konkreta åtgärder är ministern redo att vidta för att stoppa det pågående mänskliga lidandet i Gaza?

En översyn av associeringsavtalet kommer att ta flera månader. Det vet vi. Många tusen fler barn, vuxna och kvinnor kommer att dö under den tiden. Jag skulle därför vilja veta hur regeringen nu agerar.