Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det första jag hörde utrikesministern säga nu var att regeringen följer den senaste tidens händelser med oro. Gott så, men det här är ju inte bara den senaste tidens händelser. Det är någonting som har pågått länge i Turkiet, ända sedan Erdoğan blev president 2014. Till viss del pågick det även när han var premiärminister 2003–2014. Jag kan ge några exempel på vad som hänt sedan Erdoğan blev president.

Man har genomfört en lagändring som ger justitieministern ökat inflytande över domarutnämningar, vilket undergräver domstolarnas oberoende genom att man återkallar reformer som tidigare syftat till att stärka rättsväsendets självständighet. Efter den misslyckade militärkuppen i juli 2016 genomfördes en massiv utrensning inom rättsväsendet. Turkiets högsta domarråd avskedade eller lät gripa 2 745 domare och åklagare misstänkta för lojalitet till Gülenrörelsen.

År 2016 stoppades också den största oppositionstidningen, Zaman. Den togs över av staten efter ett domstolsbeslut. Polisen stormade redaktionen med tårgas och avsatte chefredaktören, varefter tidningen snabbt bytte linje och började publicera regeringsvänligt material. Tidningens sista utgåva under tidigare ledning beskrev övertagandet som en av landets mörkaste dagar för pressfriheten.

Parlamentet antog 2022 en ny desinformationslag som gör det straffbart att sprida information som myndigheter bedömer som falsk eller missvisande. Lagen skärpte också kontrollen över internet, medier och sociala medier. Kritiker varnar för att den lagen ytterligare kväver oberoende journalistik i ett land som redan har tiotusentals fall av åtal för förolämpning av presidenten och ett stort antal fängslade journalister.

Ledaren för det prokurdiska oppositionspartiet HDP samt flera av partiets parlamentsledamöter greps 2016 och fängslades anklagade för terrorkopplingar. Europadomstolen uppmanade till att han skulle friges. Åtgärden slog hårt mot oppositionens rättigheter och representation.

Borgmästarvalet i Istanbul 2019 vanns av Ekrem İmamoğlu. Valnämnden ogiltigförklarade resultatet och utlyste omval. Det ledde såklart till protester. Oppositionsföreträdare sa att det är tillåtet att rösta mot AKP men olagligt att vinna. İmamoğlu vann omvalet med ännu större marginal än i det första valet.

År 2019 avsattes också ett stort antal demokratiskt valda borgmästare från prokurdiska HDP i sydöstra Turkiet. De ersattes med statligt utsedda förvaltare. Efter lokalvalen 2019 hindrades i flera distrikt HDP-kandidater som vunnit från att tillträda sina poster. I stället tillsattes AKP:s kandidater, som kommit tvåa. Sammantaget hade regeringen i slutet av 2010-talet tagit över styret i 95 av de 102 kommuner där HDP vann i valet 2014.

Inför parlaments- och presidentvalet 2023 försvårades oppositionens arbete ytterligare. Det prokurdiska partiet HDP, som hotas av nedläggning, hindrades från att delta under eget namn, och dess politiker tvingades att ställa upp via andra partier.

Det finns gott om exempel – det här var bara några av dem – på vad som hänt under de senaste elva åren sedan president Erdoğan kom till makten, nu senast gripandet av Istanbuls borgmästare och den svenska journalisten. Studenter, advokater och journalister har gripits det senaste året. Jag undrar fortfarande: Är Turkiet en demokrati, eller har det rent av blivit en auktoritär stat?