Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag vill inleda med att säga att vi skulle ha haft den här interpellationsdebatten för några veckor sedan, men med anledning av att vi hade en svensk journalist fängslad i Turkiet valde jag och ledamoten Risberg att dra tillbaka våra interpellationer för att inte störa det arbete som jag vet att utrikesministern ägnade åt att få Joakim Medin frigiven. Jag vill tacka utrikesministern och Utrikesdepartementet för det hårda arbete jag vet att man lagt ned för att se till att Joakim Medin till slut fick komma hem.

Det är dock också en symbol för hur nära gränsen till diktatur Turkiet faktiskt är när svenska riksdagsledamöter känner sig hindrade i utövandet av sitt uppdrag i Sveriges riksdag av att Turkiet ska bli kränkt när vi markerar de uppenbara inskränkningar i demokratin som genomförs.

Fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu är ett praktexempel på hur demokratin snart är förlorad i Turkiet. Han framstod som kanske den enda kandidaten som kunde ställa upp i ett presidentval mot Erdoğan.

Sedan tidigare har Erdoğan satt i system att gripa oppositionella. Jag vill särskilt lyfta två som har suttit fängslade sedan 2016, nämligen Demirtaş och Yüksekdağ, före detta ledare för HDP, numera DEM Parti. De har alltså suttit fängslade i snart tio år.

Fru talman! Det finns mycket att säga om gripanden och inskränkningar i Turkiet. Jag har valt att särskilt fokusera på hbtqi-personers utsatthet i landet.

Erdoğan har deklarerat att hbtqi-personer är det största hotet mot kärnfamiljen och mot den turkiska statens kärnvärden. Hatbrott, hatretorik och godtyckliga arresteringar är vardag för hbtqi-personer i Turkiet. Nu senast deklarerade Erdoğan även att man ämnar göra det olagligt att uppvisa det han kallar avvikande sexualitet i offentligheten. Många bedömare menar att det är sista steget innan man löper linan ut och förbjuder homosexualitet i landet.

I höstas var jag i Turkiet och träffade flera hbtqi-organisationer, och deras budskap är glasklart: Det internationella samfundet måste reagera och agera. Alla organisationer lyfter fram Sverige som den viktigaste allierade i EU för detta.

Engagemanget från omvärlden svalnar, fru talman. Minskningen av biståndsmedel sker överallt. Auktoritära ledningar utvecklas i land efter land, så även i Turkiet, och man intar en allt större försiktighet i sina diplomatiska relationer med auktoritära stater. Tyvärr har Sveriges engagemang i civilsamhället minskat då man har gått från 20 till 7 bilaterala avtal med civilsamhället i Turkiet. Detta har haft en direkt inverkan på hbtqi-organisationers möjligheter att organisera sig.

I Turkietstrategin, som gäller till 2027, slås det fast att mänskliga rättigheter och demokrati ska främjas i Sveriges reformarbete med Turkiet. Därför, fru talman, är det oroväckande att se att stödet till just de organisationerna minskar. Det stora problemet är fortsatt att drevet och hatet mot hbtqi-personer fortfarande är extremt påtagligt i Turkiet.

Den negativa demokratiska utveckling vi ser i Turkiet är ett av de största hoten mot säkerheten i området. Jag vill därför fråga ministern om hon har tagit upp just hbtqi-personers utsatthet i Turkiet i sina samtal med landet. Kommer Sverige att öka sitt engagemang för att se till att hbtqi-personer fortsatt kan organisera sig i den alltmer allvarliga situation som vi ser?