Fru talman! Det är tusentals och åter tusentals ensamstående kvinnor där ute som har det brutalt tufft ekonomiskt. Vi kan svänga oss med vilka siffror, diagram och procenttal som helst, men människor upplever inte att de har fått det bättre eller att det har blivit lättare. Regeringen får gärna stå här och tala om att människor har fått det bättre och försöka övertyga dem: ”Ni har fått 100 kronor där, och vi har gjort det här för er!” Men när verkligheten inte ser ut så kommer det att vara svårt för regeringen att äga den verklighetsbilden.

Även om man har gjort saker – även om man sänker skatten för undersköterskorna, butiksbiträdena eller vårdbiträdena med en hundralapp eller två – kommer det inte att kunna ersätta det man tar bort med andra handen, det vill säga det extra bostadstillägget, eller det man låter urholkas, det vill säga barnbidrag och så vidare. Det blir inte mer i plånboken hur hårt folk än arbetar. Det kommer aldrig att kunna kompenseras av skattesänkningarna, för de är inte i närheten av det här. Människor kommer fortfarande inte att kunna betala sina basala utgifter.

Det är också exakt detta människor vittnar om. Det kommer larmrapport efter larmrapport. Det är röster från kvinnor och barn där ute som kommer med påtagliga vittnesmål. Att vara så lomhörd – att inte lyssna utan i stället sätta på skygglapparna och säga ”Nej, det blir bättre!” – är faktiskt näst intill oförskämt av en regering. Regeringen ska vara till för hela svenska folket, Anna Tenje, även dem som behöver er allra mest just nu. Varför ser ni inte till att de klarar den här svåra ekonomiska tiden?