Fru talman! Den svenska välfärden utmanas från flera håll. Välfärden har inte prioriterats av den SD-styrda regeringen och inte getts tillräckliga resurser. Det här slår hårt mot välfärden – mot vården, mot skolan, mot det brottsförebyggande arbetet och mot äldreomsorgen.

Sverige står inför ett av vår tids mest förutsebara men ändå underfinansierade samhällsuppdrag: att ge äldre den omsorg de förtjänar efter ett långt arbetsliv.

Om fem år beräknas antalet personer över 80 år ha ökat dramatiskt jämfört med i dag. Det kan inte komma som någon överraskning för någon. Det har vi vetat länge.

Detta kräver väldigt mycket av oss. Det kräver mycket av kommunerna, förstås, och av regionerna men också av staten.

I stället för att äldreomsorgen har stärkts har den minskat i omfattning, och den har urholkats kvalitetsmässigt. Den nuvarande regeringen verkar inte kunna stoppa den utvecklingen.

Äldreomsorgen ser förstås väldigt olika ut på olika håll, men på många håll är bristerna stora. Den viktigaste resursen i äldreomsorgen är dess personal. Jag möter väldigt många som jobbar inom äldreomsorgen som med värme berättar om sitt arbete med de äldre men som också med sorg berättar om förutsättningarna för sitt jobb. Man älskar sitt jobb men känner ofta att man inte räcker till.

För ett tag sedan var jag ute i hemtjänsten, till exempel. Det var en ung kvinna som var helt fantastisk. Jag sa till henne att jag hoppades att hon skulle jobba kvar i äldreomsorgen när jag blev äldre och att hon då skulle kunna komma till mig med sitt helt fantastiska bemötande – hon hade en väldigt stor förståelse för de äldre hon jobbade med. Men hon sa att hon nog inte skulle kunna det, för förutsättningarna var så svåra. Det handlade om villkor när det gäller lön, arbetstider och annat.

Det är de här människorna som vi inte vill tappa från äldreomsorgen. Men antalet undersköterskor inom äldreomsorgen har minskat mellan 2022 och 2023 med hela 4,5 procent, enligt Socialstyrelsens senaste lägesrapport. Det är alltså inte fler som jobbar i äldreomsorgen nu utan färre.

Samtidigt kan man titta på Kommunals medlemsundersökning. Enligt den säger 43 procent, nästan hälften, av dem som jobbar i äldreomsorgen att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig och att bemanningen i äldreomsorgen är så låg att det innebär en risk för de äldre minst en gång i veckan.

Vad har då detta med staten att göra? Det kan man undra efter svaret, som jag förstås vill tacka för, från statsrådet.

Allting som händer i Sverige är också en statlig angelägenhet oavsett om vi har ett bra kommunalt självstyre – det tycker jag är jättebra. Kommunerna kan ju själva se vilka skillnader det är mellan kommuner och så vidare. Men staten har ett ansvar att ge kommunerna – och regionerna – förutsättningar att ge människor en god omsorg och en god vård på deras ålders höst.