Fru talman! Tack till finansministern, återigen, för svaret och diskussionen!

Det är sant att inflationen har gått ned, och det beror på att hushållen har tappat köpkraft genom att deras löner har sänkts. Det är hushållen som har sänkt inflationen.

Vad har då regeringen gjort? Jo, man har stöttat vissa, framför allt höginkomsttagare. Det är det som är problemet. Om man ska hjälpa samhället genom svåra tider spelar det roll vilka man hjälper. Det får olika tillväxteffekter. Det spelar roll vad regeringen gör. Här har regeringen valt att stötta rika, och det har dessutom en väldigt dålig sysselsättningseffekt. Det är där kärnan i frågan ligger.

Svaret ingjuter inte riktigt trygghet när det gäller att regeringen avser att tänka om i de här avseendena och framöver satsa på det som faktiskt skapar tillväxt.

Ja, ni sänker skatten för fler; det är alldeles riktigt. Men stora grupper som jobbar hårt får bara väldigt lite, medan regeringen gör enorma skattesänkningar för rika. Det är ett problem.

Jag kommer från Västerbotten. I stora delar av länet är det bara knappt en på hundra som får del av regeringens skattesänkning riktad till välbärgade. Samtidigt får var sjätte invånare på ställen som Danderyd del av den. Men den betalas av västerbottningarna genom mindre pengar i plånboken, sämre sjukvård och lägre tillväxt.

Socialdemokraterna har i våra budgetar lagt fram förslag som träffar rätt. Våra budgetar skulle ha renderat mer tillväxt om det hade varit de som gällt. Det hade också blivit ökad rättvisa och sammanhållning, vilket är viktiga värden för oss.

Vi har en rättvis skattesänkning, där vanliga familjer får mer pengar i plånboken. Regeringen brukar lyfta fram polis-sjuksköterske-familjen som exempel. Med vår politik hade de fått mer. Vi riktar insatser till dem med behov. Vi upprätthåller bostadsbidrag, och vi försämrar inte högkostnadsskydd som regeringen gör. Det är både rätt och effektivt.

Vi ger mer till sjukvården för att behålla personal och kapacitet. Som vi har konstaterat får det goda samhällsekonomiska följder. Vi gör offentliga investeringar, som ett riktigt bostadsbyggande. Vi har en seriös arbetsmarknadspolitik med en modern arbetslinje som tar sig an problemen på arbetsmarknaden, som får folk i jobb och som höjer löner.

Vad jag önskar är en finansminister som tar in den här kritiken och som väger in evidensen och empirin i sin politik, om man nu vill skapa tillväxt. Vi ser ju resultatet: Tillväxten är usel. Vi har en skyhög arbetslöshet. Vi har vanligt folk som blir fattigare. Vi ser felaktiga vägval.

Det här är ett misslyckande. Det är inte någonting man kan skylla ifrån sig, utan det har att göra med egna val – den egna politiken. Att finansministern inte deklarerar att man avser att ompröva detta är någonting jag beklagar. Det vittnar också om att man sätter andra intressen främst. Man sätter särintressen, och kanske egenintressen, före ett allmänintresse. Det är beklagligt, helt enkelt.

Med detta sagt: Resultatet av politiken är vad det är, och det ger skäl för omprövning. Jag menar att Sverige behöver en ny riktning för den ekonomiska politiken.