Fru talman! När man talar om ett silkessnöre är det ett uttryck för att man ser till att en person lämnar en uppgift. Det handlar om att en person med makt ser till att en underordnad lämnar sin position.

Om statsministern säger: En självklar slutsats är att han inte kan ha det jobbet, är en underställd medarbetares självklara insikt: Om min högste chef offentligt säger att jag självklart inte kan ha det här jobbet, då kan jag inte vara kvar.

Sedan hur det exakt rent arbetsrättsligt gick till när anställningen avslutades vet jag inte. Jag vet inte ens om anställningen är avslutad, eller om anställningen kanske finns kvar på Utrikesdepartementet. Jag kan inte den arbetsrättsliga delen av detta. Det kan säkert justitieministern redogöra för i sitt avslutande anförande.

När statsministern så snabbt och så tydligt går ut offentligt och säger att den självklara slutsatsen är att han inte kan ha det jobbet, då finns det inte en möjlighet för en nationell säkerhetsrådgivare som är utnämnd av regeringen och statsministern att stanna kvar på den positionen. Det måste vi väl ändå kunna vara överens om.

Det är statsministern som har dragit i silkessnöret. Vissa uppgifter i pressen säger att man på UD använder begrepp som kastat under bussen, eller vad man nu vill använda för bildspråk när statsministern gör klart för en underställd medarbetare att han inte är lämplig och att det är en självklar slutsats att han inte kan ha jobbet.

Det är klart att statsministern måste ta ansvar för det. Det må vara hänt att den rent arbetsrättsliga grunden är en annan. Men det är självklart att det är statsministerns ansvar att den här personen har meddelat att han inte har kvar sin tjänst. Det går inte att tolka det på något annat sätt.

Det är bara synd att inte statsministern är här, tar den här debatten och tar det på allvar. Men vi får väl möjlighet att återkomma.