Fru talman! Tack till Anna-Belle Strömberg för möjligheten att diskutera de här väldigt viktiga frågorna i dag!

Man kan väl säga att det inte var förmågan att gå från ord till handling som var kännetecknande på det här området under de gångna åtta åren, då det var en socialdemokratisk regering. Inte heller på det här området kom vi till ett dukat bord, utan vi kom till ett rent bord och har fått påbörja det här arbetet parallellt med annat angeläget arbete som pågår, exempelvis för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Jag har lyft fram tre väldigt centrala processer som alla är ett resultat av insatser från regeringen. Först och främst: Vad gäller tillkännagivandet – som jag välkomnar – liksom Riksrevisionens rapport har jag sagt att vi avser att återkomma i höst. Det kommer självklart inte bara att vara ett svar med breda penseldrag, utan det kommer i praktiken att vara ett sätt för oss att formulera den konkreta handlingsplanen framåt i de delar som lyfts både i tillkännagivandet och i granskningen – inte minst vad gäller fullmakterna. När vi kommer tillbaka kommer vi alltså med precision och kraft.

Analys är inte en förskönande omskrivning för passivitet. Det är ett uttryck för att frågorna tas på stort allvar. Och när vi väl sätter ned fötterna vill vi veta att vi gör det på rätt sätt och kan gå framåt på ett effektivt sätt.

Jag lyfte också upp det ekonomiska våld som vi erfarenhetsmässigt vet kan utövas i samband med bodelningsprocesserna. Inte heller där fanns det någonting att hugga tag i när vi tillträdde, men vi har säkerställt att de frågorna nu för första gången utreds på allvar, trots att de aktualiserades första gången redan 2005 eller något sådant i samband med en statlig utredning. Det är väldigt betydelsefullt. Vi vet nämligen att det är ett potentiellt sett kraftfullt verktyg i ett sårbart läge för den ekonomiskt svagare parten, som regelmässigt är just kvinnor.

Det tredje jag lyfte upp var psykiskt våld. Där ärvde vi förvisso en lagstiftningsprodukt som initierades under förra mandatperioden men som fick förödande remisskritik, framför allt från rättstillämpningen. Man menade att förslaget på det sätt det var utformat skulle vara rättsosäkert, att det inte hade precision och att det stod i strid med legalitetsprincipen och annat. Det lade vi inte åt sidan, utan vi har internt i departementet tagit ett omtag om frågan.

Frågan är betydelsefull i detta sammanhang eftersom mycket av det ekonomiska våld som exempelvis utspelas inom ramen för en destruktiv relation är svårt att komma åt med dagens lagstiftning. Men genom att få till en reglering om psykiskt våld, med precision, kommer man exempelvis att kunna ta sikte på en man som tar kontroll över ett bankkonto, ett bank-id eller en mobiltelefon, som lånar pengar på sin sambos eller frus bekostnad mot hennes uttryckliga samtycke och så vidare.

Lägger man ihop alla de här delarna, i synnerhet när vi kommer att få den tredje delen i den här serien – det som vi ska återkomma med i höst – vågar jag påstå att vi under den här mandatperioden gör mer mot det ekonomiska våldet än vad regeringar och den här kammaren har åstadkommit på flera decennier.

Jag är väldigt glad för att det finns ett offensivt och konstruktivt samspel med riksdagen i de här frågorna, inte minst i civilutskottet. Jag ser som sagt fram emot att komma tillbaka med konklusionen under hösten.