Fru talman! Ibland blir skillnaderna väldigt tydliga i samband med interpellationer. Det här är ett sådant tydligt ögonblick. Jag menar att det är en total fantasi och, vill jag säga – och det här ordet använder jag inte lättvindigt – ett hyckleri vi hör framföras här av Vänsterpartiet.

Vi är helt överens om behovet av cirkularitet, av återvinning och av att öka ekonomin i återvinning – vilket ju är en av de delar som den svenska EU-kommissionären Jessika Roswall har särskilt ansvar för att öka incitamentet till i hela världen, och inte minst inom den inre marknaden i EU. Men även om vi klarar av att göra detta till dess fulla potential kommer det att kräva nybrytning om vi ska elektrifiera, få ned våra utsläpp, digitalisera och möjliggöra välstånd för fler – apropå rättvisa och solidaritet. Min fråga till Lorena Delgado Varas blir, fru talman, var detta ska ske om det inte är välkommet i Sverige.

Jag vill påstå att det jag efterlyser här inte är svensk nationalism, utan det är att vi i Sverige ska våga vara stolta över att sälja en av våra stora fördelar – det som gjorde att ärat vårt namn flög över jorden i fornstora dagar. Detta skulle också kunna bli framtida dagar – där vi inte bara säkrar vårt eget oberoende utan också kan bli en stormakt som hjälper till att säkra andra länders oberoende. Jag pratade om EU:s självständighet och EU:s självförsörjning här. Det är ju potentialen i den svenska gruvnäringen. Det är den makt vi skulle kunna besitta.

Titta på vad Trump har gjort med Ukraina! Där är mineraler verkligen en maktfaktor. Jag tycker inte att någon ska behöva förhandla sig till att göra en affärsuppgörelse kring någonting som borde vara en moralisk skyldighet, nämligen att det är den starke som står på den utsattes sida. Det är den som har blivit utsatt som förtjänar omvärldens stöd – i det här fallet Ukraina. Det borde de inte behöva betala sig till. Det är en fråga om etik och moral.

Med det sagt är svensk gruvnäring en rejäl maktfaktor i den mörka värld vi lever i. Låt oss inte ta lätt på den.

När det gäller frågan om hyckleriet är det ändå så att jag misstänker att Delgado Varas kanske – åtminstone via riksdagen – äger en dator eller en smartphone. Allt detta kräver den typ av mineral och metaller som vi talar om här. När det gäller det som ligger i min hand är frågan: Ur vems hand ska dessa mineral och metaller ha kommit? Ska de ha kommit ur ett barns hand? Ska de komma från någon som har helt andra förutsättningar för att lita på att man, när man går till jobbet, också kommer att kunna komma hem till sin familj vid liv igen – eller ska de komma ur den svenska, moderna, mycket mer jämställda och etiskt samt miljömässigt hållbara gruvnäringen? Jag vet vad mitt svar är på detta.

Miljöbalken har dessutom någonting som kallas för hänsynsregler. Jag tror att det står om detta i andra kapitlet. Där är försiktighetsprincipen en del av paragraferna. Det tycker jag också är värt att lyfta fram.