Fru talman! Jag vill tacka för att talmannen lyfter upp debattreglerna. De är ganska viktiga.

Tack för inlägget, ministern!

Jag vill fortsätta med att ta upp, och invända mot, resonemanget om att vi måste öppna fler gruvor i Sverige för att minska exploateringen i andra länder. Detta bygger egentligen på en falsk motsättning som säger att vi bara har två val: att förstöra vår egen miljö eller att förstöra andras. Jag menar att det finns en tredje väg: att på allvar minska överkonsumtionen och förändra vår resursanvändning i grunden.

Problemet är inte bara att vi bryter utan också hur mycket vi konsumerar, och vad. Klimatomställningen kräver ett visst mineraluttag. Det är vi alla överens om. Den kräver dock också att vi slutar leva som om planeten hade oändliga resurser. Om hela världen skulle ha samma konsumtionsnivå som Sverige hade vi behövt fyra jordklot. Detta brukar man ta upp som exempel.

Det är inte hållbart att bygga elbilar till alla hushåll, göra batterier till alla prylar och skapa nya teknologier till varje individuell lösning utan att samtidigt ifrågasätta mängden, behovet och tempot i konsumtionen. Vi kan inte lösa ett ohållbart system genom att byta fossila bränslen mot ett ohållbart mineralberoende. Vi måste ta ansvar för både våra egna gruvor och våra importvaror.

Självklart accepterar ingen av oss barnarbetare i koboltgruvor i Kongo eller att regnskogar skövlas i Amazonas. När det gäller det har vi kämpat riktigt hårt för att företagen ska ta mycket mer ansvar. Sverige importerar enorma mängder mineral och metaller utan att för den delen ställa tillräckliga krav på miljö och mänskliga rättigheter.

Att bara flytta problemet någon annanstans är inte riktigt ett ansvarstagande. Man behöver se helheten. Det handlar bland annat om kraven på due diligence, där företagen som importerar ska redovisa miljömässiga och sociala risker i leveranskedjorna. Det handlar också om binding treaty, som ger samhällen möjligheter att ställa sig emot de transnationella företag som begår brott.

Det behövs också en storskalig återvinning. Det finns mängder av metaller i produkter vi redan har. Urban gruvdrift, alltså återvinning av elektronik och metaller, måste prioriteras långt före nya gruvor. Vi behöver inte bara ord, utan vi behöver att man faktiskt ägnar budget till det.

Vi behöver en samhällsplanering utan överuttag. Elektrifiering ska ske där det gör nytta och inte där det göder fortsatt bilberoende eller energislöseri. Detta pratar vi för lite om.

En rättvis omställning kräver global solidaritet, menar jag, och inte bara nationell självförsörjning. Att säga att Sverige ska bli självförsörjande på mineral för att minska vårt beroende av tredjeland låter väldigt ansvarsfullt. Det riskerar dock att i praktiken bli en grön industrinationalism där vi skyddar vår industri men inte vår natur, vår vattenförsörjning eller våra lokalsamhällen.

Omställningen ska vara rättvis – inte bara tekniskt möjlig. Den måste bygga på principerna om hållbarhet, återbruk, minskad konsumtion och globalt ansvar. Det anser jag i alla fall.