Herr talman! Jag har skrivit en novell för just denna debatt och för dem som inte förstår eller fortfarande tvivlar. Novellen heter Jätten och gården:

Långt bortom tid och rum, där landskapen låg i evig grönska, vandrade en jätte utan hem. Han var trött, sliten av världens hårdhet, och bar sina sorger som stenar i bröstet. En dag kom han till en plats så vacker att tiden själv tycktes stanna – en gård där träden dignade av oliver och fikon. Där bodde en man, kallad Bonde, tillsammans med sin familj.

Jätten stannade vid grindstolpen och sa: ”Vilket hem du har. Träden sjunger, och jorden andas fred. Det är som om paradiset självt bor här.” Bonde log, rörd av de vackra orden, och bjöd honom in. De vandrade genom de blommande lundarna. Jätten smakade frukterna, och för första gången på länge log han med hela kroppen.

När kvällen kom berättade jätten att han var hemlös. Hans eget folk hade fördrivit honom och kallat honom en börda. Bonde sa: ”Du får vila i vår stuga där borta. Den står tom. Den är din för natten, och längre om det behövs.”

Jätten tackade djupt. Men med tiden kom hans familj och sedan hans släkt. Stugan räckte inte till, och snart tog de plats även i Bondes hus. Bonde försökte säga ifrån: ”Det här är mitt hem, mitt livsverk.” Men jätten såg honom i ögonen och sa: ”Mina förfäder levde här för tusentals år sedan. Vi tar bara tillbaka det som är vårt.”

Grannarna började lägga sig i. Jätten, som kunde tala deras språk och kände deras seder, övertygade dem om sin rätt. Bonde, som aldrig lämnat gården, fick inget gehör. Bråken började. Barnen slogs. Jätten högg ned träd. Bonde vägrade dela med sig av vattnet. Då grannarna tröttnade beslutade de att dela gården i två delar.

Bonde protesterade: ”Det här är inte rättvist. Det var jag som en gång bjöd in honom.” Men ingen lyssnade längre. En natt gick jätten till anfall. Med sin släkt intog han huset, mördade, förstörde och drev bort Bondes familj. De som överlevde tvingades bo kvar i stugan. Själv tog jätten huset, marken och makten.

Åren gick. Bonde och hans släkt ropade på rättvisa. De berättade vad som skett, men deras röster drunknade i misstänksamhet, rädsla och likgiltighet.

Till slut kunde en av Bondes söner inte längre bära bördan. Han hade sett allt – hur träden brann, hur människor dog, hur ingen brydde sig. En natt gick han till motangrepp och dödade några av jättens släktingar. Byarna fördömde då Bondes son. Till och med Bonde själv fördömde sonens agerande. Men de glömde vad jätten hade gjort i decennier.

Hämnden kom, brutal och skoningslös. Jätten lät mörda pojken, hans vänner och många oskyldiga. Han brände ned stugan och rev allt som återstod av Bondes värld. ”Nu vet ni vad som händer när man trotsar oss”, sa jätten.

Många ropade: ”Det räcker!” Men andra sa: ”Fortsätt!” Några mindes vad som skett. Andra såg bara det senaste blodet. Många vände sig bort som om inget hade hänt.