Herr talman! Jag vill börja med att tacka Ola Möller för att han har lyft upp denna oerhört viktiga interpellation här i dag och för det engagemang han även tidigare har visat för människorna i Gaza. Likaså hedrar jag det arbete som mina övriga partikollegor vecka efter vecka gör här i kammaren, i utrikesutskottet och i EU-nämnden för att förmå regeringen att agera.

Jag har valt att delta i den här debatten för alla hundratusentals svenskar som lider med befolkningen i Gaza och som förtvivlat ser vad som händer. Jag är här för den vanmakt, ilska och sorg som de känner och som jag delar.

”Oaktat kriget var jag så glad när hon föddes. Hon var ett litet mirakel. Men jag kunde inte ge henne mat. Jag kunde inte skydda henne.” Dessa ord kommer från Aya, mamma till lilla Jinan som dog av undernäring, bara fyra månader gammal.

Som mamma, som kvinna och som medmänniska – hjärtat brister. Situationen i Gaza är bortom allt, precis allt. Det är en fullständig moralisk och humanitär kollaps, ett sammanbrott av det internationella ramverk vi gemensamt har byggt upp under decennier vad gäller mänskliga rättigheter, respekten för människovärdet, krigets lagar och internationell rätt.

Gaza är ett dödsläger. Bombanfallen pågår dygnet runt. Ingen annanstans har så många bomber fällts under 2000-talet, och Israel har nu inlett en markoffensiv med syftet att ta över hela Gazaremsan. Israels regering talar öppet om folkfördrivning och etnisk rensning. Detta strider mot alla FN-resolutioner som har antagits.

Föräldrar hör sina barn gråta under rasmassor utan att kunna göra något. Hittills har det bekräftats att över 18 000 barn mist livet, och de som överlevt bombningar men skadats svårt har fått opereras och amputeras utan bedövning. Hur är det ens möjligt?

Under två månaders tid har lastbilar fyllda med mat och mediciner nekats inträde till Gaza. Det råder nu en akut hungersnöd. Familjer svälter medan maten sitter fast vid gränsen. Först nyligen tilläts, efter internationellt tryck, ett begränsat antal lastbilar passera, men detta tolkas av många som en skenmanöver, inte som ett verkligt humanitärt åtagande.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin, utrycker det som att Israel har tagit strypgrepp på 2 miljoner människor som redan inte kan andas.

Sveriges röst har varit alltför svag. Utrikesministerns ord – vi är Israels vänner, men vi ser mycket allvarligt på detta – är inget annat än ett politiskt riskfritt uttalande som varken berör eller påverkar.

Jag är besviken över att Sveriges regering inte har agerat och inte har talat högre och tydligare för att få stopp på detta vansinne. Det måste till en omedelbar vapenvila. Mat, mediciner och förnödenheter måste in. Sverige är nu det enda landet i EU som inte ger stöd till UNRWA, som är den organisation som kan arbeta bäst på plats.

Min fråga och vädjan till utrikesministern är om hon och Sveriges regering från och med nu är beredda att göra allt de kan och allt som krävs för folkrätten, för medmänskligheten, för moralen och för barnen och om regeringen är villig att återuppta stödet till UNRWA och även driva på för en frysning av handelsavtalet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).