Herr talman! Utrikesministern verkar inte ha sett när jag stod i SVT och fördömde Hamas. Då var utrikesministern inte utrikesminister utan biståndsminister. Jag skrev debattartikel efter debattartikel och tog avstånd, och jag tog till och med avstånd när de demonstrerande var glada i Malmö. Utrikesministern verkar inte ha läst det. Jag nämnde Hamas i mitt första anförande och sa att det är okej att utrikesministern benämner Hamas på det sättet – att det är acceptabelt – men utrikesministern verkar inte ha lyssnat på vad jag sa.

I 77 år har palestinierna utsatts för diskriminering, våld och fördrivning. Det är ett strukturellt förtryck som världen länge har valt att ignorera. Samtidigt har Israel gång på gång undvikit konsekvenser, trots handlingar som enligt världssamfundets viktigaste institutioner uppfyller kriterierna för apartheid, folkmord och etnisk rensning.

Det verkar som om regeringens partier antingen inte förstår eller inte vill förstå vad en stat präglad av apartheid och militarism är kapabel att göra när den tillåts agera utan motstånd. Genom att konsekvent förneka verkligheten på marken har man också förlorat trovärdighet i kampen för mänskliga rättigheter globalt.

Det är dags för en utrikespolitik som vilar på principer snarare än politiska lojaliteter. Rättvisa och fred kan inte uppnås om man vägrar att namnge och fördöma förtryck och folkmord, oavsett vem som utför det. Att fortsätta blunda för en parts övergrepp samtidigt som man systematiskt skuldbelägger den andra är inte bara oansvarigt; det är ett svek mot all internationell rätt och moralisk heder.