Herr talman! Det finns stunder i historien då passiviteten blir ett ställningstagande. Det som sker i Gaza är en sådan stund.

Över 55 000 liv har släckts, en stor del av dem barn. Sjukhus bombas till ruiner, hela bostadsområden jämnas med marken och en befolkning drivs in i svält, sjukdom och förtvivlan. Det här är inte bara en humanitär katastrof. Det är ett pågående folkmord – ett systematiskt förgörande av ett folk inför öppen ridå.

När världen tvekar måste vi tala. När ledare sviker måste vi stå upp för rättvisa och för mänsklighet. Många, inklusive jag själv, har svårt att förstå den svenska regeringens passivitet i mötet med Israels agerande gentemot det palestinska folket. Trots årtionden av resolutioner, rapporter och vädjanden från FN fortsätter Israel att nonchalera internationell rätt.

Israel har aldrig följt FN:s resolution 181, som föreslog en tvåstatslösning med en rättvis delning av det historiska Palestina. Inte heller har Israel respekterat Osloavtalet, där palestinierna gick med på att begränsa sina territoriella anspråk till 22 procent. Resolution 194, som ger palestinska flyktingar rätt att återvända till sina hem, har ignorerats i decennier.

FN har gång på gång agerat, resolutioner har antagits, rapporter har lagts fram och uppmaningar har riktats. Men Israel lyssnar inte. Övergreppen fortsätter.

Världssamfundets viktigaste institutioner har slagit larm. FN:s internationella domstol, ICJ, har fastslagit att det finns rimliga skäl att anta att ett folkmord pågår i Gaza och har uppmanat Israel att omedelbart vidta åtgärder för att förhindra det.

Amnesty International beskriver Israel som en apartheidstat och dokumenterar övergrepp som utgör brott mot mänskligheten. Human Rights Watch har bekräftat att Israel systematiskt bryter mot internationell rätt med handlingar som uppfyller kriterier för både folkmord och apartheid. B’Tselem, en israelisk människorättsorganisation, kallar staten Israel för just vad den är: en apartheidregim.

Men i stället för att ta till sig den tunga och välunderbyggda kritiken svarar utrikesministern med ord som saknar handling. Varför? Det är så uppenbart, så tydligt, vad som sker.

Internationella institutioner, läkare, akademiker, människorättsaktivister i många länder och till och med judar som kritiserar övergreppen stämplas som antisemiter eller självhatande judar av Israel. Och regeringspartierna applåderar.

Denna typ av retorik är inte bara farlig. Den riskerar att allvarligt undergräva kampen mot verklig antisemitism, rasism och islamofobi. Att stå upp för palestiniernas rättigheter är inte att vara antisemit; det är att vara mänsklig.

Det är hög tid att regeringen och utrikesministern slutar låta sig påverkas av den israeliska propagandan. Den ekar tomt i ljuset av de dokumenterade övergreppen. Sverige måste med kraft och tydlighet ta ställning för folkrätten, för mänskliga rättigheter och för ett folk som just nu ropar på hjälp. Att tiga nu är att svika.

Jag upprepar min fråga: När ska utrikesministern tydligt och utan förbehåll fördöma mördandet av barn och civila i Gaza? Det handlar inte om att fördöma Netanyahus uttalande eller bosättares agerande utan om att fördöma hela situationen.