Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern, men trots vissa små framsteg är jag inte imponerad.

Sedan krigets början har över 20 000 barn dödats i Gaza. Dubbelt så många har skadats, och hundratusentals är traumatiserade. Det här är inte bara siffror – det är sönderslagna familjer, barn utan föräldrar, en hel generation förstörd inför våra ögon.

Regeringen säger sig värna den humanitära rätten, men svaret är fullt av undvikanden och passivitet. Det vi ser i Gaza är inte bara krig, utan det är en belägring, folkmord och systematiska attacker mot sjukhus, skolor och civil infrastruktur. FN beskriver hur svält används som vapen. Ändå vägrar regeringen att använda det ord som krävs: fördöma.

Det räcker inte att hänvisa till samtal med Israel eller uppmaningar om humanitärt tillträde. Det behövs också politiskt och moraliskt mod. Om Sverige menar allvar med att stå upp för folkrätten måste vi våga säga att det som sker i Gaza är ett brott mot mänskligheten och att ansvar ska utkrävas.

Regeringen pekar på Internationella brottmålsdomstolen, ICC, och säger att den utreder. Men det räcker inte att gömma sig bakom domstolens process. Frågan är: Vad gör Sverige? Jag efterfrågar ett tydligt politiskt ställningstagande att Sverige inom EU och FN driver på för att Netanyahus krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten i Gaza ska prövas rättsligt. Där är svaret tyst.

Gällande vapenexporten talar regeringen om restriktivitet men vägrar ändå att införa ett tydligt förbud. Det har inte getts nya tillstånd på länge, säger man, men utan ett faktiskt exportstopp lämnas dörren öppen.

Obalansen i regeringens retorik är också slående. Hamas nämns gång på gång, vilket är rimligt, men Israels krigsbrott med avancerad militär nämns knappt. Det är lätt att tala om gisslan men svårare att nämna att över 55 000 palestinier har dödats, de flesta civila. I israeliska fängelser hålls tusentals palestinier, många av dem utan åtal eller dom. Deras vardag präglas av godtyckliga frihetsberövanden, trakasserier, svält och sexuella övergrepp. Ändå talas det sällan om deras öden.

Att Sverige bidrar med humanitärt stöd är viktigt och tacknämligt. Men pengar räddar inga liv när hjälpen blockeras. Man kan inte ersätta politiskt ansvar med välgörenhet samtidigt som man vägrar att använda sitt politiska inflytande för att sätta press på Israel. Att inte göra mer, att inte kräva lagföring, att inte införa vapenembargo, att inte återställa biståndet till UNRWA är inte neutralitet. Det är passivitet, och den passiviteten innebär att Sverige sviker både det palestinska folket och den internationella rättsordning vi säger oss försvara.

Om regeringen menar allvar och vill skydda folkrätten från att urholkas till tomma fraser är det dags att agera. Att inte göra det är inte bara ett politiskt misslyckande – det är ett moraliskt haveri.