Fru talman! Att sänka levnadskostnaderna har varit en av den här regeringens viktigaste uppgifter. Därför har vi sänkt skatten på arbete och pension. Vi har motat inflationen, och räntorna är på väg ned. Drivmedelspriserna har pressats tillbaka, så att människor kan leva i hela landet och livsmedelsproducenterna får lägre kostnader.

Elpriserna har på årsbasis sjunkit år för år. Den installerade effekten har ökat år för år. Allt detta har genomförts med åtgärder som rödgröna partier har röstat nej till.

Fru talman! Den grupp som påverkas mest av de förändringar vi diskuterar i dag är de som tidigare har betalat ungefär 1 450 kronor per år för sina läkemedel. Trappan förändras, och man betalar därmed en större andel själv för kostnaderna under 2 000 kronor, men frikortet bibehålls vid 7 117 kronor. Detta innebär att om man har dyra läkemedel når man gränsen lika snabbt och drabbas inte lika mycket.

Fru talman! Det är också värt att ställa sig frågan: Vad får vi för pengarna då? Vi får sjukvård och läkemedel i världsklass, och så ska vi fortsätta att ha det. Jag är själv inte drabbad av sjukdom, men precis som i diskussionerna om levnadskostnaderna är frågan inte hur man själv påverkas utan vilket samhälle man vill leva i.

Jag tycker att det är gräsligt att se att exempelvis en liter mjölk kostar 22 kronor i dag och att man kan få köpa tomater för omkring 100 kronor kilot. Med detta vill jag säga att mer behöver göras för att sänka levnadskostnaderna. Mer behöver göras för att människor ska ha mer pengar i plånboken.

Men parallellt med detta behöver vi också ha en stabil och långsiktigt hållbar finansiering av läkemedelskostnaderna. Det får vi med det här förslaget.

(Applåder)