Fru talman! Nu lyssnade inte Christian Carlsson på min fråga.

När man höjer högkostnadsskyddet och får in mer pengar, varför ser inte KD till att de nya pengarna kan användas så att patienter med sällsynta diagnoser får tillgång till särläkemedel? Där händer absolut ingenting.

Före valet var KD pådrivande tillsammans med Centerpartiet och i stort sett alla andra för att det måste ske ändringar. Sverige ska inte vara ett av Europas sämsta länder i fråga om att människor med sällsynta diagnoser får tillgång till nya läkemedel.

Nu sitter man vid makten. Vad gör man då? Jo, man lutar sig tillbaka och säger att det beslut som sosseregeringen och Lena Hallengren fattade väl var fullt tillräckligt. Nu ska vi bara vänta på resultatet av det.

Fru talman! Det är redan utvärderat. Det skulle leda till att 2 av 20 särläkemedel – icke-onkologiska särläkemedel – blir tillgängliga för svenska patienter. Det är resultatet av KD:s passivitet.

När man sedan pressar lite ytterligare får man svaret: Ja, men vi ska tillsätta en ny stor läkemedelsutredning, och där kan man titta på både det här och annat.

Det är inte det besked som patienterna, som här och nu behöver dessa ofta livsavgörande läkemedel, vill ha.

Höj gärna högkostnadsskyddet, men se till att pengarna gör att vi får tillgång till läkemedel för svårt sjuka människor! Sluta sitta på händerna i regeringen! Gör någonting för den här patientgruppen!

Nu säger man dessutom att det när det gäller den nya stora läkemedelsutredningen kanske ska finnas direktiv om att hela kostnaden ska läggas över på regionerna. Då vet vi redan från början att utredningen kommer att hamna i papperskorgen när den är klar om tre fyra år, beroende på att regionerna aldrig kommer att ta över den kostnaden.

Min fråga är: Varför denna passivitet i fråga om att se till att människor med sällsynta diagnoser ska få tillgång till livsavgörande läkemedel?