Herr talman! Tack till statsrådet för svaret och erkännandet av det ansvar som det allmänna har enligt språklagen! Jag välkomnar också att statsrådet säger att åtgärder inte utesluts. Men samtidigt måste vi vara ärliga med att en hänvisning till befintliga kursplaner, som är framtagna för hörande elever, inte är tillräckligt för att säkerställa att döva och hörselskadade barn får undervisning på sitt eget språk. Barn som har svenskt teckenspråk som sitt modersmål behöver egen läroplan och egna betygskriterier.

Herr talman! Jag har ställt den här interpellationen för att belysa en allvarlig och orättvis verklighet. Det handlar om att döva och hörselskadade barn liksom hörande barn till döva föräldrar, så kallade CODA-barn, inte ges de språkliga rättigheter som borde vara självklara i ett samhälle som värnar jämlikhet och alla människors lika värde.

När det gäller modersmålsundervisning utgår regelverket från en norm, nämligen att barnet och familjen talar samma språk hemma. Det är så det ser ut för många hörande barn med ett annat modersmål än svenska, till exempel finska eller spanska. Men för döva och hörselskadade barn ser verkligheten annorlunda ut.

De allra flesta döva barn föds in i hörande familjer, där svenska är det dominerande språket och det svenska teckenspråket inte är föräldrarnas förstaspråk. Det innebär att teckenspråk inte är familjens språk utan barnets språk. Därför kan vi inte tillämpa de regler som kräver att modersmålet används som dagligt umgängesspråk i hemmet. Döva och hörselskadade barns rätt till modersmålsundervisning måste erkännas utifrån deras behov, inte utifrån familjernas språk eller föräldrarnas språk.

Herr talman! Svenskt teckenspråk är erkänt som ett eget språk. Språklagen säger att det allmänna ska skydda och främja det. Men ändå saknas nationell läroplan för svenskt teckenspråk som modersmål. Utan en sådan läroplan blir undervisningen bristfällig eller uteblir kanske helt. Elever nekas betyg i sina språk, får ingen systematisk språkutveckling och lämnas utan det stöd de faktiskt har rätt till.

Forskning visar att inlärning via hörsel och inlärning visuellt fungerar på olika sätt. Hörande barn plockar upp kunskap genom att lyssna på samtal, instruktioner och småprat. De hör på radion i bilen. Döva barn behöver visuell kommunikation, ögonkontakt, kroppsspråk och tecken.

Att få utveckla sitt modersmål är också avgörande för att lyckas i andra ämnen. Språket bär tänkandet, och tänkandet bär kunskapen. Att säkerställa rätt till undervisning i svenskt teckenspråk som modersmål handlar inte om att ge några barn extra fördelar. Det handlar om att ge alla barn jämlika förutsättningar att lyckas. Det handlar om att ingen ska lämnas utanför. Därför frågar jag statsrådet om regeringen kommer att ge Skolverket ett tydligt uppdrag att ta fram en nationell läroplan för svenskt teckenspråk som modersmål.